Klaagliederen 3
1 Ik ben de man, die ellende aanschouwde Door de roede van zijn verbolgenheid;
Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Hij heeft mij gedreven en opgejaagd De diepste duisternis in;
Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Telkens keerde Hij zijn hand tegen mij, Elke dag opnieuw.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Hij heeft mijn vlees en huid doen verkwijnen, Mijn beenderen gebroken;
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Overal rond mij opgestapeld Gal en kommer;
Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 Mij in het donker doen zitten Als de doden uit aloude tijden.
I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Hij metselde mij in, zodat ik niet kon ontsnappen, En verzwaarde mijn ketens;
Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Hoe ik ook klaagde en schreide, Hij bleef doof voor mijn smeken;
Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Hij versperde mijn wegen met stenen, Vernielde mijn paden.
Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 Hij loerde op mij als een beer, Als een leeuw, die in hinderlaag ligt;
En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Hij sleurde mij van mijn wegen, om mij te verscheuren, En stortte mij in het verderf;
Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Hij spande zijn boog, En maakte mij doel van de pijl.
Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Hij schoot door mijn nieren De pijlen van zijn koker.
Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Voor alle volken werd ik een hoon, Een spotlied altijd herhaald.
Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Hij heeft met bitterheid mij verzadigd, Met alsem gedrenkt.
Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Op kiezel heeft Hij mijn tanden doen bijten, Met as mij gespijsd;
Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 De vrede werd mijn ziel ontroofd, Wat geluk is, ken ik niet meer.
Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Ik zeide: Weg is mijn roemen, Mijn hopen op Jahweh!
Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN."
19 Gedenk toch mijn nood en mijn angst, Mijn alsem en gal!
Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Ja, Gij zult zeker gedenken, Hoe mijn ziel gaat gebukt:
Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Dit blijf ik altijd bepeinzen, Hierop altijd vertrouwen!
Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 Neen, Jahweh’s genaden nemen geen einde, Nooit houdt zijn barmhartigheid op:
HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Iedere morgen zijn ze nieuw, En groot is uw trouw.
Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 Mijn deel is Jahweh! zegt mijn ziel, En daarom vertrouw ik op Hem!
HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 Goed is Jahweh voor die op Hem hopen, Voor iedereen, die Hem zoekt;
HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Goed is het, gelaten te wachten Op redding van Jahweh;
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Goed is het den mens, zijn juk te dragen Van de prilste jeugd af!
Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Hij moet in de eenzaamheid zwijgen, Wanneer Hij het hem oplegt;
Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Zijn mond in het stof blijven drukken. Misschien is er hoop;
Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Zijn wangen bieden aan hem, die hem slaat, Verzadigd worden met smaad.
Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Neen, de Heer verlaat niet voor immer De kinderen der mensen!
Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 Neen, na de kastijding erbarmt Hij zich weer, Naar zijn grote ontferming:
utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Want niet van harte plaagt en bedroeft Hij De kinderen der mensen!
Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 Dat men onder de voeten treedt, Allen, die in het land zijn gevangen:
Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 Dat men het recht van een ander verkracht Voor het aanschijn van den Allerhoogste:
att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 Dat men den naaste geen recht laat geschieden: Zou de Heer dat niet zien?
att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Neen, op wiens bevel het ook is geschied, Heeft de Heer het niet geboden?
Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Komt niet uit de mond van den Allerhoogste Het kwaad en het goed?
Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Wat klaagt dan de mens bij zijn leven: Laat iedereen klagen over zijn zonde!
Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Laten wij ons gedrag onderzoeken en toetsen, En ons tot Jahweh bekeren;
Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Heffen wij ons hart op de handen omhoog Tot God in de hemel!
Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Wij bleven zondigen, en waren opstandig: Gij kondt geen vergiffenis schenken!
Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Toen hebt Gij in toorn u gepantserd en ons achtervolgd, Meedogenloos ons gedood;
Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 U gehuld in een wolk, Waar geen bidden doorheen kon;
Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Tot vuil en uitschot ons gemaakt Te midden der volken.
Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Nu sperren allen de mond tegen ons op, Die onze vijanden zijn;
Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Nu liggen wij in schrik en strik, Verwoesting, vernieling;
Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Nu storten onze ogen beken van tranen Om de ondergang van de dochter van mijn volk.
Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Rusteloos stromen mijn ogen En zonder verpozing,
Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 Totdat Jahweh neerblikt, Uit de hemel toeziet.
till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mijn oog doet mij wee Van al het schreien over mijn stad.
Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Als een vogel maakten ze jacht op mij, Die zonder reden mijn vijanden zijn;
Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 Zij smoorden mij levend in een put, En wierpen mij nog stenen na;
De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Het water stroomde over mijn hoofd, Ik dacht: Nu ben ik verloren!
Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: "Det är ute med mig."
55 Toen riep ik uw Naam aan, o Jahweh, Uit het diepst van de put!
Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Gij hebt mijn smeken gehoord, uw oor niet gesloten Voor mijn zuchten en schreien;
Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Gij zijt gekomen, toen ik U riep, En hebt gesproken: Wees niet bang!
Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: "Frukta icke."
58 Heer, Gij naamt het voor mij op, En hebt mijn leven gered!
Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Jahweh, Gij hebt mijn verdrukking gezien, Mij recht verschaft;
Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Gij hebt hun wraakzucht aanschouwd, Al hun plannen tegen mij.
Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Jahweh, Gij hebt hun spotten gehoord, Al hun plannen tegen mij.
Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 Mijn vijand heeft lippen zowel als gedachten Altijd tegen mij gericht.
Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Zie toe; want of ze zitten of staan, Een spotlied ben ik voor hen!
Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Jahweh, vergeld ze hun daden, Het werk hunner handen!
Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Sla hun hart met verblinding, Henzelf met uw vloek;
Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Vervolg en verniel ze in gramschap Onder uw hemel, o Jahweh!
Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
