Klaagliederen 3
1 Ik ben de man, die ellende aanschouwde Door de roede van zijn verbolgenheid;
Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.
2 Hij heeft mij gedreven en opgejaagd De diepste duisternis in;
Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.
3 Telkens keerde Hij zijn hand tegen mij, Elke dag opnieuw.
Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.
4 Hij heeft mijn vlees en huid doen verkwijnen, Mijn beenderen gebroken;
Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.
5 Overal rond mij opgestapeld Gal en kommer;
Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.
6 Mij in het donker doen zitten Als de doden uit aloude tijden.
Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.
7 Hij metselde mij in, zodat ik niet kon ontsnappen, En verzwaarde mijn ketens;
Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.
8 Hoe ik ook klaagde en schreide, Hij bleef doof voor mijn smeken;
Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.
9 Hij versperde mijn wegen met stenen, Vernielde mijn paden.
Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.
10 Hij loerde op mij als een beer, Als een leeuw, die in hinderlaag ligt;
Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.
11 Hij sleurde mij van mijn wegen, om mij te verscheuren, En stortte mij in het verderf;
Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.
12 Hij spande zijn boog, En maakte mij doel van de pijl.
Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.
13 Hij schoot door mijn nieren De pijlen van zijn koker.
Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.
14 Voor alle volken werd ik een hoon, Een spotlied altijd herhaald.
Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.
15 Hij heeft met bitterheid mij verzadigd, Met alsem gedrenkt.
Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.
16 Op kiezel heeft Hij mijn tanden doen bijten, Met as mij gespijsd;
Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.
17 De vrede werd mijn ziel ontroofd, Wat geluk is, ken ik niet meer.
Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.
18 Ik zeide: Weg is mijn roemen, Mijn hopen op Jahweh!
Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.
19 Gedenk toch mijn nood en mijn angst, Mijn alsem en gal!
Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.
20 Ja, Gij zult zeker gedenken, Hoe mijn ziel gaat gebukt:
Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.
21 Dit blijf ik altijd bepeinzen, Hierop altijd vertrouwen!
Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.
22 Neen, Jahweh’s genaden nemen geen einde, Nooit houdt zijn barmhartigheid op:
Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;
23 Iedere morgen zijn ze nieuw, En groot is uw trouw.
Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.
24 Mijn deel is Jahweh! zegt mijn ziel, En daarom vertrouw ik op Hem!
Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.
25 Goed is Jahweh voor die op Hem hopen, Voor iedereen, die Hem zoekt;
Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.
26 Goed is het, gelaten te wachten Op redding van Jahweh;
Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.
27 Goed is het den mens, zijn juk te dragen Van de prilste jeugd af!
Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;
28 Hij moet in de eenzaamheid zwijgen, Wanneer Hij het hem oplegt;
Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;
29 Zijn mond in het stof blijven drukken. Misschien is er hoop;
Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;
30 Zijn wangen bieden aan hem, die hem slaat, Verzadigd worden met smaad.
Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.
31 Neen, de Heer verlaat niet voor immer De kinderen der mensen!
Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;
32 Neen, na de kastijding erbarmt Hij zich weer, Naar zijn grote ontferming:
Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.
33 Want niet van harte plaagt en bedroeft Hij De kinderen der mensen!
Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;
34 Dat men onder de voeten treedt, Allen, die in het land zijn gevangen:
Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;
35 Dat men het recht van een ander verkracht Voor het aanschijn van den Allerhoogste:
Och låta deras sak för Gudi orätta vara;
36 Dat men den naaste geen recht laat geschieden: Zou de Heer dat niet zien?
Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.
37 Neen, op wiens bevel het ook is geschied, Heeft de Heer het niet geboden?
Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;
38 Komt niet uit de mond van den Allerhoogste Het kwaad en het goed?
Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?
39 Wat klaagt dan de mens bij zijn leven: Laat iedereen klagen over zijn zonde!
Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.
40 Laten wij ons gedrag onderzoeken en toetsen, En ons tot Jahweh bekeren;
Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.
41 Heffen wij ons hart op de handen omhoog Tot God in de hemel!
Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.
42 Wij bleven zondigen, en waren opstandig: Gij kondt geen vergiffenis schenken!
Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;
43 Toen hebt Gij in toorn u gepantserd en ons achtervolgd, Meedogenloos ons gedood;
Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.
44 U gehuld in een wolk, Waar geen bidden doorheen kon;
Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.
45 Tot vuil en uitschot ons gemaakt Te midden der volken.
Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.
46 Nu sperren allen de mond tegen ons op, Die onze vijanden zijn;
Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.
47 Nu liggen wij in schrik en strik, Verwoesting, vernieling;
Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.
48 Nu storten onze ogen beken van tranen Om de ondergang van de dochter van mijn volk.
Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.
49 Rusteloos stromen mijn ogen En zonder verpozing,
Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;
50 Totdat Jahweh neerblikt, Uit de hemel toeziet.
Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.
51 Mijn oog doet mij wee Van al het schreien over mijn stad.
Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.
52 Als een vogel maakten ze jacht op mij, Die zonder reden mijn vijanden zijn;
Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.
53 Zij smoorden mij levend in een put, En wierpen mij nog stenen na;
De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.
54 Het water stroomde over mijn hoofd, Ik dacht: Nu ben ik verloren!
De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.
55 Toen riep ik uw Naam aan, o Jahweh, Uit het diepst van de put!
Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;
56 Gij hebt mijn smeken gehoord, uw oor niet gesloten Voor mijn zuchten en schreien;
Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.
57 Gij zijt gekomen, toen ik U riep, En hebt gesproken: Wees niet bang!
Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.
58 Heer, Gij naamt het voor mij op, En hebt mijn leven gered!
Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.
59 Jahweh, Gij hebt mijn verdrukking gezien, Mij recht verschaft;
Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.
60 Gij hebt hun wraakzucht aanschouwd, Al hun plannen tegen mij.
Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.
61 Jahweh, Gij hebt hun spotten gehoord, Al hun plannen tegen mij.
Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;
62 Mijn vijand heeft lippen zowel als gedachten Altijd tegen mij gericht.
Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.
63 Zie toe; want of ze zitten of staan, Een spotlied ben ik voor hen!
Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.
64 Jahweh, vergeld ze hun daden, Het werk hunner handen!
Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.
65 Sla hun hart met verblinding, Henzelf met uw vloek;
Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.
66 Vervolg en verniel ze in gramschap Onder uw hemel, o Jahweh!
Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.
