Job 6
1 Job antwoordde, en sprak:
Då tog Job till orda och sade:
2 Ach, mocht mijn wrevel worden gewogen, Maar tegelijk met mijn leed op de weegschaal gelegd:
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Want omdat het zwaarder is dan het zand aan de zee, Daarom gingen ook mijn woorden de perken te buiten.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Ja, de pijlen van den Almachtige blijven in mij steken, Mijn geest zuigt er het gif van op; De verschrikkingen Gods Stellen zich tegen mij in slagorde op!
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Balkt soms de woudezel bij het gras Of loeit het rund bij zijn kribbe?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Kan het laffe zonder zout worden gegeten, Of is er smaak aan het wit van een ei?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Neen, ik weiger, het aan te raken, Ze zijn voor mij een walgelijke spijs!
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ach, dat mijn bede werd verhoord, En dat God mijn wens mocht vervullen;
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Dat het God behaagde, mij te verpletteren, Zijn hand zich bewoog, om mij weg te maaien.
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Dat zou een troost voor mij zijn, En ik danste ondanks mijn leed: "Hij spaart mij niet, Omdat ik den Heilige mijn wens niet verzweeg!".
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Want wat is mijn kracht, dat ik nu nog zou wachten, Wat mijn uitzicht, dat ik langer zou leven?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Is mijn kracht soms als die van een steen, Is mijn vlees soms van brons?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Ben ik niet geheel van redding verstoken, Is iedere hulp mij niet ontzegd?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Maar wie zijn vriend barmhartigheid weigert, Verzaakt de vrees voor den Almachtige!
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Toch zijn mijn broeders als een beek onbetrouwbaar, Als een stortbeek, die wegstroomt:
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Die bedekt zijn met ijs, Of bedolven onder sneeuw;
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 Zodra de hitte komt, drogen zij uit, Zodra het warm wordt, zijn ze verdwenen.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Ze buigen af van de weg, die ze gaan, En verliezen zich in de woestijn;
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 De karavanen van Tema zien er naar uit, De convooien van Sjeba hebben er hun hoop op gevestigd:
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Maar ze worden in hun verwachting beschaamd, Staan bij hun aankomst te schande.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Zo zijt gij voor mij nu geworden: Gij aanschouwt mijn ellende, en beangst deinst gij terug!
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Heb ik gevraagd: Geeft mij iets ten geschenke, Of staat mij van uw vermogen iets af;
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 Of redt mij uit de hand van den vijand, Bevrijdt mij uit de greep der tyrannen?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Neen, onderricht mij, en dan zal ik zwijgen; Laat mij inzien, waarin ik heb gedwaald!
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Hoe zoet zijn woorden, die oprecht zijn gemeend, Maar hoe grievend de berisping van u!
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Meent gij, mijn woorden te moeten berispen: Woorden van een wanhopige, die in de wind zijn gesproken?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Wilt gij het lot over een onschuldige werpen, En de staf breken over uw vriend?
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Welnu dan, wilt mij aanhoren: Ik lieg u toch niet in het gezicht.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Bezint u, en laat er geen onrecht geschieden; Bezint u, mijn onschuld zal blijken!
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Is er soms onrecht op mijn tong, Of kan mijn gehemelte de rampen niet proeven;
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
