Job 32
1 Toen deze drie mannen het hadden opgegeven, Job te antwoorden, omdat hij zich in hun ogen gerechtvaardigd had,
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 ontbrandde de toorn van Elihoe den zoon van Barakel, den Boeziet, uit het geslacht van Ram. Tegen Job ontbrandde zijn toorn, omdat hij zich tegenover God in het gelijk had gesteld;
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 tegen zijn drie vrienden ontbrandde zijn toorn, omdat zij het juiste antwoord niet hadden gevonden, en daardoor God hadden beschuldigd.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Zolang zij met Job spraken, had Elihoe gewacht, omdat zij ouder waren dan hij.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Maar nu Elihoe bemerkte, dat er uit de mond van de drie mannen geen antwoord meer kwam, ontbrandde zijn toorn.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 En Elihoe, de zoon van Barakel, den Boeziet, nam het woord en sprak: Ik ben jong van dagen, En gij zijt bejaard; Daarom was ik beschroomd en bevreesd, U mijn mening te zeggen.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Ik dacht: Laat de ouderdom spreken, De hoge leeftijd de wijsheid verkonden!
Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
8 Maar het is Gods geest in den mens, De adem van den Almachtige, die hem inzicht verleent;
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Het zijn dus niet de bejaarden, die wijs zijn, Niet de grijsaards, die weten wat recht is.
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Daarom zeg ik: Luistert naar mij; Ik zal u verkonden, wat ik weet.
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Zie, ik heb gewacht op wat gij zoudt zeggen, En geluisterd naar uw betoog; Tot gij de juiste woorden zoudt vinden,
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Heb ik u al mijn aandacht gewijd. Maar zie, niemand van u heeft Job weerlegd, Niemand zijn betoog beantwoord!
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Zegt nu niet: We zijn op de wijsheid gestuit God, geen mens kan hem verslaan!
Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
14 Tegen mij heeft hij nog geen bewijzen gebracht, En met de uwen weerleg ik hem niet.
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Zij zijn verslagen, weten niets meer te zeggen, De woorden laten hen in de steek.
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Ik heb gewacht, maar zij spreken niet, Ze staan daar, en hebben geen antwoord meer;
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Nu wil ik antwoorden op mijn beurt, Wil ik verkonden, wat ik weet!
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Want ik ben geladen met woorden, En de geest in mijn binnenste prest mij er toe.
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Zie, mijn geest is als wijn, die niet kan gisten, En die nieuwe zakken doet bersten;
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Ik moet spreken, om wat lucht te krijgen, Mijn lippen openen, en antwoord geven.
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Ik wil niemand naar de ogen zien, En niemand vleien, wie het ook is;
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Want ik heb geen verstand van vleierij: Mijn Schepper rukte mij dan aanstonds weg!
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
