Job 23
1 Job antwoordde, en sprak:
Job svarade, och sade:
2 Al weer heet mijn klagen verzet: Maar zijn hand dwingt mij tot zuchten!
Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.
3 Ach, dat ik Hem vinden kon, En voor zijn troon kon verschijnen!
Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;
4 Dan zette ik Hem mijn zaak uiteen, En vulde mijn mond met bewijzen;
Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;
5 Dan kende ik de woorden, waarmee Hij mij antwoordt, Vernam ik, wat Hij mij zegt.
Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!
6 Zou Hij zijn macht in het geding moeten brengen? Neen, als Hij slechts naar mij hoorde!
Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;
7 Dan zou Hij bemerken dat er bij Hem een onschuldige pleit, En ik was voorgoed van mijn Rechter bevrijd!
Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.
8 Maar ga ik naar het oosten, Hij is er niet, Of naar het westen, ik bespeur Hem niet;
Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.
9 Ik zoek Hem ten noorden, ik vind Hem niet, Wend mij naar het zuiden, ik zie Hem niet.
Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.
10 Het is, omdat Hij mijn wandel kent Omdat ik als goud te voorschijn zou treden, als Hij mij toetst:
Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;
11 Want mijn voet bleef steeds in zijn spoor, Ik hield zijn pad, en verliet het nooit!
Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;
12 Van het bevel zijner lippen week ik niet af, Het woord van zijn mond heb ik in mijn boezem bewaard:
Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.
13 Maar wil Hij iets, wie kan Hem beletten, Begeert Hij iets, Hij voert het uit!
Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.
14 Ja, Hij volbrengt, wat Hij over mij heeft besloten, Met al het andere, wat Hij heeft beschikt:
Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.
15 En daarom ben ik voor Hem zo bang, Sidder ik, als ik aan Hem denk.
Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.
16 Het is God, die mijn hart murw heeft geslagen, De Almachtige, die mij verschrikt;
Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;
17 Neen, niet door de duisternis ben ik ontsteld Niet door het donker, dat mijn gelaat bedekt!
Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.
