Job 20
1 Daarop nam Sofar van Naäma het woord en sprak:
Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 Mijn inzicht dwingt mij tot antwoord, Omdat het in mij stormt,
På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3 Nu ik een grievend verwijt moet horen, En domme bluf mij antwoord geeft.
Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4 Weet ge dan niet, dat van de vroegste tijd af, Sinds de mens op de aarde werd geplaatst,
Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
5 Het gejuich van den boze slechts korte tijd duurt, De vreugde van den goddeloze een ogenblik?
att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6 Al verheft zijn gestalte zich hemelhoog, En reikt zijn hoofd tot de wolken:
Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
7 Als zijn eigen drek verdwijnt hij voor immer, Die hem zagen, roepen: Waar is hij?
Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: "Var är han?"
8 Spoorloos vervluchtigt hij als een droom, Wordt weggevaagd als een nachtgezicht;
Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
9 Het oog, dat hem zag, bespeurt hem niet langer, De plaats, waar hij woonde, aanschouwt hem niet meer.
Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
10 Zijn zonen bedelen bij armen, Zijn kinderen geven zijn rijkdom af;
Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
11 En al is zijn gebeente vol jeugdige kracht, Het legt zich neer bij hem in het graf.
Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
12 Hoe zoet het slechte in zijn mond mag smaken, Hoe hij het onder zijn tong ook verbergt,
Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
13 Hoe hij het smekt en niet doorslikt, En het tegen zijn gehemelte houdt:
är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
14 Toch verschaalt zijn spijs in zijn ingewanden, Wordt in zijn binnenste adderengif;
så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
15 Hij slokt schatten in, maar braakt ze uit, God drijft ze weer uit zijn buik.
Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
16 Adderengif moet hij drinken, Een slangentong zal hem doden;
Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
17 Hij zal geen beken van olie genieten, Geen stromen van honing en boter.
Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
18 Zijn winst geeft hij terug, en slokt ze niet door, Verheugt zich niet in de vrucht van zijn handel;
Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19 Want hij heeft de armen verdrukt en verlaten, Hun huis geroofd, niet gebouwd.
Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20 Omdat hij voor zijn buik geen verzadiging vond, Niets aan zijn eetlust ontsnapte,
Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21 En niets aan zijn vraatzucht ontging: Daarom houdt zijn voorspoed geen stand!
Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
22 Op het toppunt van zijn geluk wordt het hem bang, Wordt hij door al de slagen van rampspoed getroffen;
Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
23 Terwijl hij zijn buik vult, laat God zijn ziedende toorn op hem los, Laat schichten regenen op zijn ingewanden.
Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
24 Als hij vlucht voor de ijzeren wapenrusting, Doorboort hem de koperen boog,
Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
25 Puilt de schicht uit zijn rug, De bliksemende pijl uit zijn gal. Dan overvalt hem de doodschrik,
När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
26 De diepste duisternis houdt hem omvangen; Een vuur verslindt hem, dat niet is ontstoken, Vreet weg wat nog leeft in zijn tent.
Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27 De hemelen openbaren zijn schuld, En de aarde staat tegen hem op;
Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
28 Een stortvloed spoelt zijn woning weg, Een vloedgolf op de dag van zijn toorn!
Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
29 Dit is het lot van den boze, door God hem bedeeld, Het erfdeel, dat de Godheid hem toewijst!
Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
