Job 19
1 Job antwoordde, en sprak:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Hoe lang nog blijft gij mij krenken, En mij onder woorden verpletteren?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Tien keer beschimpt gij mij reeds, En kwelt gij mij schaamteloos.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Zelfs al had ik mij werkelijk misdragen, Dan raakt het wangedrag mij alleen;
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Gij mist het recht, een grote mond tegen mij op te zetten, Mijn schande mij te verwijten!
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Erkent toch eindelijk, dat God mij kastijdt, En mij in zijn net heeft verstrikt!
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Zie, ik roep: "Geweld!" maar vind geen verhoring, Ik roep om hulp: mij geschiedt geen recht!
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Hij heeft mijn weg versperd: ik kan niet voorbij, En duisternis op mijn paden gelegd;
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Mijn eer heeft Hij mij ontroofd, De kroon mij van het hoofd gerukt.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Hij heeft mij van alle kant ondermijnd: en daar ga ik heen; Mijn hoop ontworteld als een boom,
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Zijn gramschap tegen mij laten woeden, Mij als zijn vijand behandeld.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Als één man rukken zijn benden aan, En banen hun weg naar mij heen; Ze legeren zich rond mijn tent, Ze zijn zonder genade!
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Mijn broeders houden zich verre van mij, Mijn bekenden zijn vreemden voor mij;
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Mijn verwanten verdwenen, Mijn gasten zijn mij vergeten.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Mijn slavinnen zien mij aan voor een vreemde, Ik ben een onbekende voor haar;
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Ik roep mijn slaaf: hij geeft mij geen antwoord, Zelfs al smeek ik er om.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Mijn vrouw walgt van mijn adem, En ik stink voor mijn zonen;
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Zelfs de kinderen minachten mij, En brutaliseren mij, als ik optreed.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Al mijn getrouwen verafschuwen mij, Die ik liefhad, keren zich van mij af;
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Mijn vlees teert weg in mijn huid Met mijn tanden knaag ik mijn beenderen af.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Erbarming, erbarming: gij tenminste, mijn vrienden, Want de hand van God heeft mij geraakt;
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Waarom mij als een hert vervolgen, Nooit verzadigd aan mijn vlees!
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 O, werden mijn woorden opgeschreven, Opgetekend in een boek,
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 Met een stift van ijzer en lood Voor eeuwig op een rots gegrift:
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Ik weet, dat mijn Verlosser leeft, En ten leste op de aarde verschijnt;
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Dat ik mij zal oprichten achter mijn huid, En van mijn vlees uit, God zal aanschouwen!
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Ja, ik zal Hem aanschouwen, Mijn ogen zullen Hem zien, maar niet meer als vijand; Mijn nieren smachten in mijn schoot,
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 En wanneer gij dan zegt: Hoe vervolgen we hem, Welk voorwendsel zullen we tegen hem vinden;
Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Ducht dan het zwaard voor uzelf, Want dan zal de Gramschap de bozen verdelgen! Om te weten, of er gerechtigheid is!
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
