Job 15

1 Elifaz van Teman nam het woord en sprak:

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Antwoordt een wijze met bluf, En blaast hij zich op met oostenwind;

Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

3 Verdedigt hij zich met beuzelpraat En met holle frasen?

Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

4 Gij breekt zowaar de godsvrucht af, En verstoort de overpeinzing voor het aanschijn van God.

Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

5 Daar uw schuldig geweten uw mond onderricht, En gij de taal van bedriegers kiest,

Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

6 Is het uw eigen mond, die u vonnist: niet ik, Zijn het uw eigen lippen, die tegen u getuigen.

Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

7 Zijt gij als eerste der mensen geboren, Nog vóór de heuvelen ter wereld gebracht;

Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

8 Luistert ge toe in de raad van God, En hebt ge beslag op de Wijsheid gelegd?

Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

9 Wat weet gij, wat wij niet weten, Wat begrijpt gij, wat wij niet verstaan?

Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

10 Ook onder ons zijn bejaarden en grijsaards, Ouder van dagen nog dan uw vader!

Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

11 Zijn soms voor ú de vertroostingen Gods te gering, Het woord, met zachtheid tot u gesproken?

Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

12 Hoe sleept uw hartstocht u mee, En hoe rollen uw ogen:

Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

13 Dat ge uw wrevel tegen God durft keren, En zulke woorden aan uw mond laat ontglippen!

i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

14 Wat is een mens, dat hij rein zou zijn, Rechtschapen, die uit een vrouw is geboren?

Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15 Zie, zelfs op zijn Heiligen kan Hij niet bouwen, En de hemel is niet rein in zijn oog;

Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

16 Hoeveel minder de mens, afschuwelijk, bedorven, Die de ongerechtigheid als water drinkt!

huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17 Ik zal het u tonen, luister naar mij; Wat ik gezien heb, u gaan vertellen.

Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

18 Het is hetzelfde, wat de wijzen verkonden, En wat hun vaderen hun niet hadden verborgen,

vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

19 Aan wie alleen het land was geschonken, En bij wie nog geen vreemde was binnengedrongen

ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20 De goddeloze verkeert heel zijn leven in angst, De tyran al de jaren, die voor hem zijn bedongen;

Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

21 Schrikgeluiden treffen zijn oren, In volle vrede stormt de plunderaar op hem af.

Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

22 Hij hoopt niet eens, aan de duisternis te ontsnappen, En is bestemd voor het zwaard;

Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

23 Hij wordt als een aas voor de gieren geworpen, En weet, dat sombere dagen hem wachten.

Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

24 Benauwdheid en angst grijpt hem aan, Als een koning ten aanval gereed:

Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25 Want hij heeft zijn hand tegen God opgeheven, Den Almachtige durven trotseren;

Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

26 Is met trotse nek op Hem afgestormd, Met zijn zwaar beslagen rondas!

han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

27 Omdat hij zijn gelaat met vet heeft bedekt, En een vetlaag gelegd op zijn lenden:

han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

28 Daarom vestigt hij zich in verwoeste steden, In onbewoonbare huizen, die tot puin zijn vervallen;

han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

29 Hij blijft niet rijk, En zijn vermogen houdt geen stand;

Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

30 Zijn schaduw breidt zich niet uit op de grond, En hij ontsnapt de duisternis niet; Het vuur zal zijn loten verschroeien, De wind zijn bloesem verwaaien!

Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31 Laat hem niet op zijn gestalte vertrouwen, Hij komt bedrogen uit, ze is enkel schijn.

I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

32 Zijn ranken verdorren vóór de tijd, En zijn twijgen groenen niet meer;

I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

33 Hij is als de wijnstok, die zijn druiven laat vallen, En als de olijf, die zijn bloesem verliest!

Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34 Ja, de bent der goddelozen is onvruchtbaar, En het vuur verteert de tenten der omkoperij;

Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

35 Ze gaan zwanger van ellende, en baren onheil, Hun schoot draagt ontgoocheling!

Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.