Job 13
1 Zie, dit alles heb ik met eigen ogen aanschouwd, Mijn oor heeft het gehoord en verstaan.
Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
2 Wat gij weet, weet ik even goed: Ik doe niet onder voor u.
Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.
3 Daarom wil ik tot den Almachtige spreken, Mijn zaak bepleiten voor God!
Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.
4 Want gij zijt leugensmeden, En kwakzalvers allemaal!
Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
5 Als gij er nu maar het zwijgen toe deedt, Rekende men het u als wijsheid aan.
Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.
6 Luistert dus liever naar mijn pleit, En geeft acht op het pleidooi mijner lippen.
Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.
7 Moogt gij leugens spreken, om God te believen, Ter wille van Hem onwaarheid zeggen;
Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?
8 Moogt gij partijdig voor Hem zijn, Wanneer gij voor God denkt te pleiten?
Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?
9 Loopt dit goed voor u af, wanneer Hij u in verhoor neemt; Of denkt gij Hem te bedriegen, zoals men mensen bedriegt?
Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?
10 Ten zwaarste zal Hij u straffen, Zo gij partijdig zijt in het geniep.
Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.
11 Zal zijn Majesteit u dan niet ontstellen, Zijn verschrikkingen u niet overvallen?
Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.
12 Want uw uitspraken zijn spreuken van as, Uw betogen, betogen van leem!
Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
13 Zwijgt derhalve, en laat mij spreken; Laat er van komen wat wil!
Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.
14 Ik pak mijn vlees tussen mijn tanden, En neem mijn leven in mijn hand.
Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.
15 Wil Hij me doden, ik wacht Hem af; Maar ik verdedig mijn wandel voor Hem!
Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
16 Dit zal reeds een triomf voor mij zijn; Want de boze durft niet eens voor zijn aanschijn treden!
Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
17 Luistert dus goed naar mijn woord, Leent het oor aan mijn rede.
Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.
18 Zie, ik heb mijn pleit gereed, Ik ben mij bewust van mijn recht!
Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
19 Wie brengt er iets tegen mij in? Ik zou aanstonds zwijgen en sterven.
Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.
20 Twee dingen moet Gij mij echter besparen, Dan verschuil ik mij niet voor uw aanschijn:
Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
21 Neem uw hand van mij weg, En verbijster mij niet door uw verschrikking.
din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
22 Daag mij dus uit, en ik zal antwoorden; Of laat mij spreken, en antwoord Gij:
Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
23 Hoeveel fouten en zonden heb ik bedreven, Noem mij mijn misdaden en zonden op!
Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.
24 Waarom verbergt Gij uw aanschijn, En beschouwt Gij mij als uw vijand?
Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?
25 Wilt gij een weggewaaid blad nog verschrikken, Een verdorde halm nog vervolgen:
Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?
26 Dat Gij zo’n bitter lot mij bestemt, En de fouten wreekt van mijn jeugd;
Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
27 Mijn voeten steekt in een blok, al mijn gangen bewaakt, En mijn voetzolen bespiedt?
du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.
Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
