Job 11
1 Daarop nam Sofar van Naäma het woord, en sprak:
Då svarade Zophar af Naema, och sade:
2 Zo’n praatvaar zou onbeantwoord blijven, Zo’n held met de lippen in het gelijk gesteld;
När en hafver länge talat, måste han ock icke höra? Eller skall en sqvallrare alltid hafva rätt?
3 Uw zwetsen zou anderen tot zwijgen brengen, Uw onzinnig gebrabbel door niemand worden beschaamd?
Måste man tiga för dig allena, att du försmäder, och ingen skall genhöfta dig?
4 Gij zegt tot God: Mijn wandel is rein, Ik ben onberispelijk in uw oog!
Du säger: Min lärdom är ren, och klar är jag för din ögon.
5 Wilde God maar eens spreken, Zijn lippen tegen u openen,
Ack! att Gud talade med dig, och uppläte sina läppar;
6 U de geheimen der Wijsheid ontvouwen, Die zo moeilijk zijn te verstaan: Dan zoudt ge erkennen, dat God van u eist, Wat uw misdaad verdient.
Och tedde dig hvad han ännu hemliga vet; ty han hade ännu väl mer med dig; på det att du måtte veta, att han icke tänker på alla dina synder.
7 Zoudt ge de diepten Gods kunnen peilen, De alwetendheid van den Almachtige doorgronden?
Menar du, att du vetst så mycket som Gud vet; och vill alltså fullkomliga råkat, såsom den Allsmägtige?
8 Zij is hoger nog dan de hemelen: Wat kunt ge beginnen; Dieper nog dan de onderwereld: Wat kunt ge begrijpen; (Sheol h7585)
Han är högre än himmelen, hvad vill du göra? djupare än helvetet, huru kan du kännan? (Sheol h7585)
9 Haar meetsnoer is langer dan de aarde, En breder nog dan de zee!
Längre än jorden, och bredare än hafvet.
10 Als hij iets laat passeren, het verborgen houdt, Of het ruchtbaar maakt: wie zal Hem weerhouden?
Om han all ting omvände eller fördolde, eller kastade dem i en hop, ho vill förmena honom det?
11 Want Hij doorschouwt de bedriegelijke mensen; Hij kent het kwaad, het ontgaat Hem niet!
Han känner de fåfängeliga män, och ser odygdena, och skulle han icke förståt?
12 Maar een leeghoofd zal dit eerst begrijpen, Als het jong van een ezel een mensenkind wordt!
En fåfängelig man högmodas, och en född menniska vill vara såsom en ung vildåsne.
13 Maar wanneer gij er acht op wilt slaan, En tot Hem uw handen verheft,
Hade du ställt ditt hjerta ( till Gud ), och uppräckt dina händer till honom;
14 De misdaad uit uw hand verwijdert, En in uw tenten geen onrecht laat wonen:
Hade du långt ifrå dig bortkastat missgerningena, som är i din hand, att ingen orätt hade bott i dine hyddo;
15 Dan heft ge smetteloos het hoofd omhoog, Dan staat ge vast, en behoeft niet te vrezen.
Så måtte du upplyft ditt ansigte utan last, och vorde fast ståndandes, och intet fruktandes.
16 Ja, dan zult ge de ellende vergeten, Er aan denken als aan water, dat voorbij is gestroomd;
Så vorde du ock förgätandes uselhetena, och såsom det vattnet, som framlupet är, komme du det icke ihåg;
17 Dan rijst uw leven klaarder nog dan de middag, En uw duisternis zal als de morgen zijn;
Och din lifstid vorde uppgångandes såsom en middag, och vorde skinandes såsom en morgon.
18 Dan zult ge vertrouwen, Want er is weer hoop! Dan gaat ge weer slapen onder veilige hoede,
Och du måtte förtrösta dig, att hopp vore på färde; och vorde med rolighet kommandes i grafvena.
19 Dan legt ge u neer, en schrikt niemand u op; Dan dingen velen naar uw gunst,
Och du skulle lägga dig, och ingen skulle rädda dig; och månge skulle knekta dig.
20 Terwijl de ogen der bozen versmachten: Want die blijven van iedere toevlucht verstoken, Hun enige hoop is hun laatste zucht!
Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta, och skola icke undkomma kunna; ty deras hopp skall fela deras själ.
