Job 10
1 Ik walg nu toch van het leven, En laat dus de vrije loop aan mijn klagen; Ik spreek in de bitterheid van mijn ziel,
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 En zeg tot God: Behandel mij niet als een schuldige; Laat mij weten, waarom Gij tegen mij strijdt!
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Brengt het U voordeel, dat Gij verdrukt, Dat Gij het werk uwer handen verwerpt, Maar de plannen der bozen begunstigt?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Hebt Gij ogen van vlees, Ziet Gij, zoals mensen dat doen;
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Zijn uw dagen als die van een sterveling, Uw jaren als de levensduur van een mens:
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 Dat Gij op zoek zijt naar mijn schuld, En naar mijn zonden blijft vorsen,
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 Ofschoon Gij weet, dat ik niet schuldig ben, En niemand mij uit uw hand kan redden?
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Uw eigen handen hebben mij gevormd en gewrocht, En nu zoudt Gij me weer gaan vernielen?
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Bedenk toch, dat Gij mij als leem hebt gekneed: En Gij voert mij terug naar het stof?
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Hebt Gij me niet als melk laten vloeien, En als kaas laten stremmen;
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Mij niet bekleed met huid en met vlees, Met beenderen en spieren samengeweven?
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 In uw goedheid hebt Gij mij het leven geschonken Uw zorg heeft mijn adem bewaakt,
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Maar dit was uw heimelijke toeleg daarbij, Ik weet, dat Gij dit hadt besloten:
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 Als ik zondigde, mij in het oog te houden, En mij mijn misdaad niet te vergeven;
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Was ik schuldig: Wee mij! En was ik onschuldig, Toch zou ik mijn hoofd niet mogen verheffen, Zat van smaad en gedrenkt met ellende!
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Hief ik het op, Gij zoudt jacht op mij maken, als een luipaard, Mij telkens uw wondere macht laten voelen,
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Uw vijandschap jegens mij weer vernieuwen; Gij zoudt uw toorn op mij nog verdubbelen, Gij riept troepen en legers tegen mij op!
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Waarom hebt Gij mij dan uit de schoot laten komen, Gaf ik de geest niet, eer een oog mij aanschouwde?
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 Dan was ik nu, als had ik nimmer bestaan, En was van de schoot naar het graf gedragen.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Ach, mijn levensdagen zijn maar gering, Laat mij met rust, dat ik een weinig vreugde beleef,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 Eer ik heenga, vanwaar ik niet terugkom, Naar het land van duisternis en schaduw des doods;
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 Naar het sombere land, waar wanorde heerst, De dag als een stikdonkere nacht!
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
