Jesaja 24
1 Zie, Jahweh ontvolkt En vernielt de aarde; Hij keert haar onderstboven, Verstrooit haar bewoners!
Si, Herren gör landet tomt och öde, och omstörtar hvad deruti är, och förströr dess inbyggare.
2 Het zal den priester vergaan als het volk, Den slaaf als zijn meester, Slavin als gebiedster, Verkoper als koper, Borger als lener, Schuldeiser als schuldenaar.
Och Prestenom går såsom folkena; herranom såsom tjenarenom, frune såsom tärnone; så honom som säljer, som honom som köper, honom som lånar, såsom honom som borgar; kräfvarenom, såsom gäldenärenom;
3 Ja, de aarde wordt geheel ontvolkt, En schoongebezemd heel en al; Want Jahweh heeft het gezegd, Dit woord gesproken.
Ty landet skall varda tomt och skinnadt; ty Herren hafver detta sagt.
4 De aarde treurt en verkwijnt, De wereld verwelkt en versmacht, De hemel vergaat met de aarde.
Landet står jämmerliga, och förderfvas; jordenes krets förvanskas och förderfvas; de högste af folket i landena förminskas.
5 Want de aarde is onder haar bewoners bezoedeld: Ze hebben de wet overtreden, de geboden verkracht, Verbroken het eeuwig verbond.
Landet är oskärdt vordet af sina inbyggare; förty att de öfverträda lagen, och förvandla buden, och låta det eviga förbundet fara.
6 Daarom verslindt de vervloeking de aarde, En moeten haar bewoners het boeten; De bewoners der aarde worden verteerd, Weinig mensen blijven er over.
Derföre uppfräter förbannelse landet; ty de som deruti bo, förskylla det; derföre borttorkas landsens inbyggare, så att fögo folk qvart blifver.
7 De wijntros kwijnt, de wingerd versmacht, Wat dartel is, zucht;
Vinet försvinner, vinträt förvissnar, och alle de, som af hjertat glade voro, sucka.
8 Het gejubel der pauken verstomt, Weg is het vrolijk gejoel, het juichen der citers;
Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute; harpors fröjd hafver en ända.
9 Men drinkt geen wijn meer bij gezang, De drank smaakt bitter aan den drinker.
Man sjunger intet, der man vin dricker, och god dryck är bitter dem som dricka honom.
10 De steden liggen in puin en verlaten, Alle huizen gesloten, versperd;
Den tomme staden är nederbruten; all hus äro tillsluten, så att ingen går derin.
11 In de straten gejammer om wijn, Weg alle vreugd en blijdschap op aarde!
Man klagar efter vin på gatone, all glädje är borto, all landsens fröjd är sin väg.
12 In de steden zijn enkel puinhopen over, De poorten liggen vertrapt en verbrijzeld.
Icke annat än förödelse är blifvet i stadenom, och portarna stå öde.
13 Ja, zó zal het wezen op aarde Te midden der volken: Als na het afslaan van de olijven, Als bij ‘t nalezen op het eind van de oogst!
Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.
14 Dan zal men jubelen, En de grootheid van Jahweh bezingen! Men juicht in het westen,
De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.
15 Tot aan de grens van het oosten: Brengt eer aan Jahweh Op de kusten der zee, Aan de Naam van Jahweh, Israëls God!
Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.
16 En van het einde der aarde horen wij zingen: Glorie den vrome! Maar er wordt ook geroepen: Ik ben verloren, Wee mij, verloren! De afvalligen vallen, De verraders storten verraderlijk neer.
Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.
17 Verschrikking, kuilen en strikken Voor u, bewoners der aarde.
Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.
18 Wie de verschrikking ontvlucht, Hij valt in de kuil; Wie de kuil nog ontsnapt, Wordt in de strikken gevangen! Ja, de sluizen des hemels Staan boven al open. De fundamenten der aarde worden geschokt;
Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.
19 De aarde gaat splijten en bersten, Versplintert en scheurt, Wankelt en tuimelt,
Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.
20 Waggelt als een beschonkene, Sliert heen en weer als een hangmat. Haar misdaden drukken haar neer, Ze valt, en staat niet meer op.
Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.
21 Op die dag zal Jahweh bestraffen Het hemels heir in de lucht, Met de vorsten der wereld op aarde.
På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;
22 Ze worden gebonden, gesperd in een kuil, In een kerker gevangen, Voor lange tijden gestraft!
Att de skola tillhopasamkas såsom ett knippe till gropena, och skola förslutne varda uti fångahuse, och efter lång tid åter besökte varda.
23 De maan zal blozen, de zon zich schamen, Want Jahweh der heirscharen zal heersen als Koning Op de berg Sion, in Jerusalem; En voor zijn oudsten zal zijn heerlijkheid stralen!
Och månen skall skämma sig, och solen blygas; då Herren Zebaoth skall Konung varda på berget Zion, och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet.
