Jesaja 13
1 De godsspraak over Babel, die Isaias, de zoon van Amos, ontving:
Detta är tungen öfver Babel, som Esaia, Amos son, såg:
2 Plant een banier op een open berg; Schreeuwt het hun toe, En wenkt met de hand, Dat ze de poorten der tyrannen binnenrukken!
Reser upp baner på högo berge; ropar fast emot dem; slår upp handena; låter indraga genom förstarnas portar.
3 Ikzelf in mijn woede Heb mijn heilige troepen ontboden, Opgeroepen mijn helden, Mijn triomferende strijders!
Jag hafver budit minom helgedom, och kallat mina starka till mina vrede, hvilke glade äro uti mine härlighet.
4 Een donderend geraas op de bergen, Als van een geweldige legertros; Het rommelen van vorstendommen, Van volken, die zich verzamen! Jahweh der heirscharen monstert zijn troepen,
Der är ett rop af en stor hop på bergomen, såsom af ett stort folk; ett rop lika som en gny af församladt Hedningars rike; Herren Zebaoth rustar en här till strids;
5 Van verre gekomen, van de grenzen des hemels: Jahweh met de werktuigen van zijn toorn, Om de hele aarde te teisteren!
Hvilke utaf fjerran land komma ifrå himmelens ända; ja, Herren sjelfver, samt med sins vredes här, till att förderfva hela landet.
6 Huilt! Want de dag van Jahweh is nabij; Hij komt als een stortvloed van den Almachtige!
Jämrar eder; ty Herrans dag är hardt när; han kommer såsom en förödelse af dem Allsmägtiga.
7 Alle handen verslappen er van, Elk mensenhart smelt er van weg;
Derföre skola alla händer nederfalla, och all menniskors hjerta gifva sig.
8 Ze schokken van krampen, en weeën grijpen hen aan, Ze wringen zich als een barende vrouw; Verbijsterd zien ze elkander aan, Hun gezichten gloeien als vlammen.
Förskräckelse, ångest och värk skall komma dem uppå; de skola hafva vedermödo, såsom en den der barn föder; den ena skall grufva sig vid den andra; röd som en eld skola deras ansigte vara.
9 Zie, de dag van Jahweh komt, Wreed, verbolgen en woedend: Om de aarde in een woestijn te veranderen, Haar zondaars te moorden.
Ty si, Herrans dag kommer grufvelig, vred, grym, till att förderfva landet, och till att förgöra syndarena deraf.
10 De hemelsterren en haar wachters Laten haar licht niet meer stralen; De zon is bij haar opgang al donker, En de maan geeft geen glans.
Ty stjernorna på himmelen, och hans Orion skina icke klart; solen går mörk upp, och månen skin mörkt.
11 Ik zal de wereld haar boosheid vergelden, En de zondaars hun schuld, Een eind aan het zwetsen der grootsprekers maken, En de trots der geweldenaars breken.
Jag skall hemsöka jordenes krets, för hennes ondskas skull, och de ogudaktiga, för deras odygds skull; och skall göra en ända, uppå de stoltas högmod, och ödmjuka de väldigas högfärd;
12 Het volk maak Ik schaarser nog dan het goud, De mannen zeldzamer dan de metalen van Ofir;
Så att en man skall dyrare varda än fint guld, och en menniska mer värd än ett stycke guld af Ophir.
13 De hemelen trillen er van, De aarde wordt uit haar voegen gerukt: Om de gramschap van Jahweh der heirscharen Op de dag van zijn gloeiende toorn!
Derföre skall jag röra himmelen, så att jorden skall bäfva utaf sitt rum, igenom Herrans Zebaoths vrede, och igenom hans vredes dag.
14 Als een opgejaagd hert, Als een kudde, die niemand bijeenhoudt, Keert iedereen terug naar zijn eigen volk, En vlucht weg naar zijn land.
Och han skall vara såsom en förjagad rå, och såsom en hjord utan herda; så att hvar och en skall vända till sitt folk igen, och hvar och en fly uti sitt land;
15 Wie men ontdekt, wordt doorboord, Wie wordt gegrepen, valt door het zwaard;
Derföre att hvilken sig derinne finna låter, han skall igenomstungen varda, och den der när är, skall igenom svärd falla.
16 Hun kinderen worden voor hun ogen verpletterd, Hun huizen geplunderd, hun vrouwen onteerd.
Skola ock deras barn för deras ögon dräpne varda, deras hus skinnad, och deras hustrur skämda.
17 Zie, Ik hits de Meden tegen hen op, Die zilver niet tellen, en goud niet begeren!
Ty si, jag skall uppväcka de Meder öfver dem, hvilke intet silfver söka, eller efter något guld fråga;
18 De knapen worden door de bogen getroffen, De meisjes verkracht; Geen erbarmen voor de vrucht van de schoot, Geen genade voor kinderen!
Utan att skjuta de unga män ihjäl med bågar, och icke förbarma sig öfver frukten i moderlifvet, eller barn skona.
19 Dan wordt Babel, de parel der koninkrijken, Het pronkjuweel der Chaldeën, Door God tot de grond toe verwoest, Als Sodoma en Gomorra.
Alltså skall Babel, det aldraskönesta ibland riken, de Chaldeers härliga prål, omstört varda af Gudi, lika som Sodom och Gomorra;
20 Het blijft voor immer verlaten, Ontvolkt van geslacht tot geslacht; De Arabieren slaan er hun tenten niet op, De herders legeren er niet.
Så att man sedan der intet bo skall, eller någor der blifva i evig tid; att ock de Araber der ingen hyddo göra skola, och de herdar der inga bodar uppsätta;
21 Maar jakhalzen hebben er hun holen, En uilen vullen hun huizen; De struisen komen er nestelen, Baarlijke duivels dansen er rond.
Utan stygge foglar skola der lägga sig, och deras hus full med odjur vara, och strutser skola der bo, och gastar skola der springa;
22 In hun burchten janken de honden, In hun lustpaleizen de wolven: Zijn tijd is gekomen, Zijn dag niet verschoven!
Och ugglor sjunga uti hans palats, och drakar uti de lustiga borger. Och hans tid varder snart kommandes, och hans dagar skola intet dröjas.
