2 Jo-Korintho 12
1 Abiro dhi nyime ka apakora kata obedo ni pakruok ma apakorago ok kony gimoro. To koro awuoyo kuom lek gi fweny mane Ruoth omiya.
Mig är ju icke nyttigt att berömma mig; dock vill jag nu komma till syner och Herrans uppenbarelser.
2 Angʼeyo ja-Kristo moro mane oyudhi moter e polo mar adek, higni apar gangʼwen mokadho. Akia kata notere kuno e ringruok kata nodhi gi chunye, to Nyasaye ema ongʼeyo.
Jag känner en man i Christo för fjorton år. Var han i lekamen, det vet jag icke, eller utan lekamen, vet jag ock icke; Gud vet det. Den samme vardt uppryckt intill tredje himmelen.
3 Kendo angʼeyo ni ngʼatni noter e paradiso to ok angʼeyo ni gino notimore adier kata nine en mana fweny, to Nyasaye kende ema ongʼeyo.
Den samma mannen känner jag; om han i lekamen, eller utan lekamen var, det vet jag icke; Gud vet det.
4 E paradiso kuno nowinjoe weche malich ma ok oyiene dhano wuoyoe.
Han vardt uppryckt till Paradis, och hörde outsägeliga ord, hvilka ingen menniska säga må.
5 Abiro mana pakora kuom ngʼat machalo kamano, to ok anyal pakora kuoma awuon, makmana ka apakora kuom gigo manyiso nyawona.
Deraf vill jag berömma mig; men af mig sjelf vill jag intet berömma mig, utan af mine svaghet.
6 To kata ka daher mar pakora, to ok dikawa ni afuwo, nikech gik ma dimi apakra gin adier. To ok abi pakora, nikech ok adwar ni ngʼato okawa ni an ngʼama lich moloyo gik moseneno ka atimo, kata mosewinjo ka awacho.
Och om jag ville berömma mig; så gjorde jag intet fåvitskliga; ty jag ville säga sanningen; men jag hafver det likväl fördrag, på det ingen skall högre akta mig, än som han ser på mig, eller hörer af mig.
7 Kuom mano, mondo omi kik abed gi sunga e chunya kuom gik malich miwuoro mane aneno e fweny, ne omiya kudho machwoyo ringra. Kudhono ne en jaote mar Satan, ma noor mondo osanda.
Och på det att jag mig icke af de stora uppenbarelser förhäfva skulle, vardt mig gifven en påle i köttet, Satans ängel, den mig kindpusta skulle, på det jag icke skulle förhäfvas öfver måtton;
8 Ne alamo Ruoth nyadidek kuom wachni, ka asaye mondo ogolna kudhono;
För hvilka sak jag bad tre resor Herran, att han skulle komma ifrå mig.
9 to ne odwoka niya, “Ngʼwonona mamiyi oromi, nikech kama nyawo nitie ema tekona tiyoe moloyo.” Emomiyo, abiro medo pakora gi ilo kuom nyawona, eka teko mar Kristo osik kuoma.
Och han sade till mig: Låt dig nöja åt mine nåd; ty min kraft är mägtig i de svaga. Derföre vill jag aldrahelst berömma mig af mine svaghet, på det Christi kraft skall bo i mig.
10 Mano emomiyo ayie nyawo, ayany, chandruok, sand, midhiero nikech Kristo, nimar ka anyap eka atek.
Derföre är jag vid godt mod, i svaghet, i föraktelse, i nöd, i förföljelse, i ångest, för Christi skull; ty när jag svag är, så är jag stark.
11 Un ema umiyo atimora kaka ngʼama ofuwo. To joma onego opwoya gin un, nikech kata ka achalo ngʼama ofuwo kamano, to joote mudhialo ni lichgo ok oloya kata matin.
Jag är fåvitsk vorden med berömmelse; dertill hafven I nödgat mig; ty jag skulle varda prisad af eder, efter det jag icke är ringare än någor af de höga Apostlar, ändock jag är intet.
12 Gik manyiso ni ngʼato jaote mar adier, magin ranyisi gi honni kod gik madongo dongo miwuoro, ne atimo e dieru ka ahora mos ahinya.
Ty ens Apostels tecken äro ju skedd ibland eder, med allt tålamod; med tecken, och under, och mägtiga gerningar.
13 En angʼo mane atimo ni kanisni mamoko mane ok atimonu, makmana ni un ne ok amiyou tingʼ mapek mar konya? Ka dipo ni mano ne rachnu to mondo uwena!
Uti hvad del hafven I varit ringare än de andra församlingar? Annat än det, att jag sjelf intet hafver varit eder till tunga. Förlåter mig den orätten.
14 Koro aikora biro limou e limbena mar adek. Ka abiro to ok abi miyou tingʼ mapek, nikech un ema adwarou, to ok gigeu. Mano en gima ongʼere, nikech nyithindo ok ema onego okan mwandu ni jonywolgi, to jonywol ema onego oken ni nyithindgi.
Si, jag är redebogen tredje reson komma till eder, och vill intet heller betunga eder; ty jag söker icke edart, utan eder; derföre att barnen skola icke draga tillhopa föräldromen, utan föräldrarna barnomen.
15 Emomiyo aikora mar miyou gik moko duto ma an-go, koda ka ngimana bende, mondo akonyu. Ka an aherou malach kamano, koro un onego uhera matin adier?
Men jag vill ganska gerna utgifva mig, och utgifven varda för edra själar; ändå I litet älsken mig, den dock ganska mycket älskar eder.
16 Koro unyalo yie koda nine ok abedonu tingʼ mapek. To pod unyalo wacho ni ne akonyora gi rieka maricho mondo amau lingʼ-lingʼ.
Men låter nu så vara, att jag intet hafver betungat eder: likväl, medan jag var listig, hafver jag fångat eder med list.
17 Bende dibed ne amayoue giru moro kuom joma ne aoro iru?
Hafver jag beskattat eder med någrom, som jag hafver sändt till eder?
18 Ne ajiwo Tito mondo obi iru, kendo ne aore gi owadwa machielo mondo obi kode. Dibed Tito owuon nomayou giu? Donge an gi Tito ne watiyo e dieru ka wan gi chuny machalre kendo ka waluwo yo machalre?
Jag bad Titum, och sände med honom en broder. Hafver ock Titus beskattat eder? Hafve vi icke vandrat uti enom anda? Hafve vi icke vandrat i samma fotspåret?
19 Sa moro nyalo bet ni uparo ni watemo pwoyorenu kuom wuoyonu kama. Ooyo, wawuoyo e nyim Nyasaye mana kaka jo-Kristo. Osiepewa mwageno, ngʼeuru ni gik moko duto ma watimo en ni mondo wajiu.
Åter, menen I att vi ursake oss för eder? Vi tale i Guds åsyn i Christo; men, mina käreste, allt detta sker eder till förbättring.
20 Aluor ni ka abiro iru kuno to anyalo yudou ka ok uchal kaka adwaro ni uchal, kendo un bende unyalo yudo ka apogora gi kaka udwaro ni abedi. Aluor ni anyalo yudo ka nitie dhawo gi nyiego, gi mirima, gi pogruok, gi ajara, gi kuoth, gi sunga kod koko e dieru.
Ty jag fruktar att, då jag kommer, må ske att jag finner eder icke såsom jag vill, och I finnen icke mig som I viljen; att der är i någon måtto trätor, nit, vrede, kif, förtal, örnatasslan, uppblåsning, uppror;
21 Aluor bende ni ka achako alimou, to timbeu nyalo miyo Nyasacha kuod wiya e nyimu, mi aywagi nikech ji mathoth kuomu mosetimo richo to otamore weyo timbegi maricho kaka, terruok kod anjawo.
Att jag återkommer, och min Gud betrycker mig när eder; och måste sörja öfver många, som tillförene syndat hafva, och icke hafva gjort bot för deras orenlighet, sköraktighet och otukt, som de bedrifvit hafva.
