Salme 74

1 (En maskil af Asaf.) Hvorfor har du, Gud, stødt os bort for evig, hvi ryger din Vrede mod Hjorden, du røgter?

En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?

2 Kom din Menighed i Hu, som du fordum vandt dig, - du udløste den til din Ejendoms Stamme - Zions Bjerg, hvor du har din Bolig.

Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.

3 Løft dine Fjed til de evige Tomter: Fjenden lagde alt i Helligdommen øde.

Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.

4 Dine Fjender brøled i dit Samlingshus, satte deres Tegn som Tegn deri.

Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.

5 Det så ud, som når man løfter Økser i Skovens Tykning.

Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;

6 Og alt det udskårne Træværk der! De hugged det sønder med Økse og Hammer.

Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.

7 På din Helligdom satte de Ild, de skændede og nedrev dit Navns Bolig.

De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.

8 De tænkte: "Til Hobe udrydder vi dem!" De brændte alle Guds Samlingshuse i Landet.

De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.

9 Vore Tegn, dem ser vi ikke, Profeter findes ej mer; hvor længe, ved ingen af os.

Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.

10 Hvor længe, o Gud, skal vor Modstander smæde, Fjenden blive ved at håne dit Navn?

Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?

11 Hvorfor holder du din Hånd tilbage og skjuler din højre i Kappens Fold?

Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?

12 Vor Konge fra fordums Tid er dog Gud, som udførte Frelsens Værk i Landet.

Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.

13 Du kløvede Havet med Vælde, knuste på Vandet Dragernes Hoved;

Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.

14 du søndrede Hovederne på Livjatan og gav dem som Æde til Ørkenens Dyr;

Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.

15 Kilde og Bæk lod du vælde frem, du udtørred stedseflydende Strømme;

Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.

16 din er Dagen, og din er Natten, du grundlagde Lys og Sol,

Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.

17 du fastsatte alle Grænser på Jord, du frembragte Sommer og Vinter.

Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.

18 Kom i Hu, o HERRE, at Fjenden har hånet, et Folk af Dårer har spottet dit Navn!

Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.

19 Giv ikke Vilddyret din Turteldues Sjæl, glem ikke for evigt dine armes Liv;

Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.

20 se hen til Pagten, thi fyldte er Landets mørke Steder med Voldsfærds Boliger.

Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.

21 Lad ej den fortrykte gå bort med Skam, lad de arme og fattige prise dit Navn!

Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.

22 Gud, gør dig rede, før din Sag, kom i Hu, hvor du stadig smædes af bårer,

Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.

23 lad ej dine Avindsmænds Røst uænset! Ustandseligt lyder dine Fjenders Larm!

Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.