Salme 39

1 (Til sangmesteren. Til Jedutun. En salme af David.) Jeg sagde: "Mine Veje vil jeg vogte på, så jeg ikke synder med Tungen; min Mund vil jeg holde i Tømme, så længe den gudløse er mig nær!"

En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

2 Jeg var stum og tavs, jeg tav for at undgå tomme Ord, men min Smerte naged,

Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

3 mit Hjerte brændte i Brystet, Ild lued op, mens jeg grunded; da talte jeg med min Tunge.

Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

4 Lær mig, HERRE, at kende mit Endeligt, det Mål af Dage, jeg har, lad mig kende, hvor snart jeg skal bort!

Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

5 Se, i Håndsbredder målte du mine Dage ud, mit Liv er som intet for dig, som et Åndepust står hvert Menneske der. (Sela)

Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

6 Kun som en Skygge er Menneskets Vandring, kun Tomhed er deres Travlhed; de samler og ved ej, hvem der får det.

De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

7 Hvad bier jeg, Herre, da efter? Mit Håb står ene til dig.

Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

8 Fri mig for al min Synd, gør mig ikke til Spot for Dårer!

Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

9 Jeg tier og åbner ikke min Mund, du voldte det jo.

Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

10 Borttag din Plage fra mig, under din vældige Hånd går jeg til.

Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

11 Når du tugter en Mand med Straf for hans Brøde, smuldrer du hans Herlighed hen som Møl; kun et Åndepust er hvert Menneske. (Sela)

När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

12 Hør, o HERRE, min Bøn og lyt til mit Skrig, til mine Tårer tie du ej! Thi en fremmed er jeg hos dig, en Gæst som alle mine Fædre.

Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

13 Se bort fra mig, så jeg kvæges, før jeg går bort og ej mer er til!

Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.