Salme 31

1 (Til sangmesteren. En salme af David.) HERRE, jeg lider på dig, lad mig aldrig i Evighed skuffes. Udfri mig i din Retfærd,

En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

2 du bøje dit Øre til mig; red mig i Hast og vær mig en Tilflugtsklippe, en Klippeborg til min Frelse;

Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

3 thi du er min Klippe og Borg. For dit Navns Skyld lede og føre du mig,

Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

4 fri mig fra Garnet, de satte for mig; thi du er min Tilflugt,

Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

5 i din Hånd befaler jeg min Ånd. Du forløser mig, HERRE, du tro faste Gud,

Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

6 du hader dem, der bolder på Løgneguder. Men jeg, jeg stoler på HERREN,

Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

7 jeg vil juble og glæde mig over din Miskundhed; thi du har set min Nød, agtet på min Sjælekvide.

Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

8 Du gav mig ikke i Fjendens Hånd, men skaffede Rum for min Fod.

Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

9 Vær mig nådig, HERRE, thi jeg er angst, af Kummer hentæres mit Øje, min Sjæl og mit Indre.

Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

10 Thi mit Liv svinder hen i Sorg, mine År i Suk, min Kraft er brudt for min Brødes Skyld, mine Ben hentæres.

Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

11 For alle mine Fjenders Skyld er jeg blevet til Spot, mine Naboers Gru, mine Keodinges Rædsel; de, der ser mig på Gaden, flygter for mig.

Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

12 Som en død er jeg gået dem at Minde, jeg er som et ødelagt Kar.

Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

13 Thi mange hører jeg hviske, trindt om er Rædsel, når de holder Råd imod mig, pønser på at tage mit Liv.

Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

14 Men, HERRE, jeg stoler på dig; jeg siger: Du er min Gud,

Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

15 mine Tider er i din Hånd. Red mig fra Fjenders Hånd, fra dem, der forfølger mig,

Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

16 lad dit Ansigt lyse over din Tjener, frels mig i din Miskundhed.

Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

17 HERRE, lad mig ej blive til Skamme, jeg råber jo til dig, lad de gudløse blive til Skamme og synke tavse i Døden. (Sheol h7585)

Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)

18 Lad de falske Læber forstumme, som taler frækt om den retfærdige med Hovmod og Foragt.

Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

19 Hvor stor er dog din Godhed, som du gemmer til dem, der frygter dig, over mod dem, der lider på dig, for Menneskebørnenes Øjne.

Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

20 Du skjuler dem i dit Åsyns Skjul for Menneskers Stimmel; du gemmer dem i en Hytte for Tungers Kiv.

Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

21 Lovet være HERREN, thi under fuld Miskundhed har han vist mig i en befæstet Stad.

Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

22 Og jeg, som sagde i min Angst: "Jeg er bortstødt fra dine Øjne!" Visselig, du hørte min tryglende Røst, da jeg råbte til dig.

Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

23 Elsk HERREN, alle hans fromme; de trofaste skærmer HERREN; men den, der handler i Hovmod, gengælder han mangefold.

Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.

24 Fat Mod, eders Hjerte være stærkt, alle I, som bier på HERREN!

Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.