Salme 22

1 (Til sangmesteren. Efter "morgenrødens hind". En salme af David.) Min Gud, min Gud, hvorfor har du forladt mig? Mit Skrig til Trods er Frelsen mig fjern.

En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.

2 Min Gud, jeg råber om Dagen, du svarer ikke, om Natten, men finder ej Hvile.

Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.

3 Og dog er du den hellige, som troner på Israels Lovsange.

Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.

4 På dig forlod vore Fædre sig, forlod sig, og du friede dem;

Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

5 de råbte til dig og frelstes, forlod sig på dig og blev ikke til Skamme.

Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.

6 Men jeg er en Orm og ikke en Mand, til Spot for Mennesker, Folk til Spe;

Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.

7 alle, der ser mig, håner mig, vrænger Mund og ryster på Hovedet:

Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:

8 "Han har væltet sin Sag på HERREN; han fri ham og frelse ham, han har jo Velbehag i ham."

Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.

9 Ja, du drog mig af Moders Liv, lod mig hvile trygt ved min Moders Bryst;

Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.

10 på dig blev jeg kastet fra Moders Skød, fra Moders Liv var du min Gud.

På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.

11 Vær mig ikke fjern, thi Trængslen er nær, og ingen er der, som hjælper!

Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

12 Stærke Tyre står omkring mig, Basans vældige omringer mig,

Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.

13 spiler Gabet op imod mig som rovgridske, brølende Løver.

De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.

14 Jeg er som Vand, der er udgydt, alle mine Knogler skilles, mit Hjerte er blevet som Voks, det smelter i Livet på mig;

Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.

15 min Gane er tør som et Potteskår til Gummerne klæber min Tunge, du lægger mig ned i Dødens Støv.

Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.

16 Thi Hunde står omkring mig, onde i Flok omringer mig, de har gennemboret mine Hænder og Fødder,

Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.

17 jeg kan tælle alle mine Ben; med Skadefryd ser de på mig.

Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.

18 Mine Klæder deler de mellem sig, om Kjortelen kaster de Lod.

De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

19 Men du, o HERRE, vær ikke fjern, min Redning, il mig til Hjælp!

Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

20 Udfri min Sjæl fra Sværdet, min eneste af Hundes Vold!

Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.

21 Frels mig fra Løvens Gab, fra Vildoksens Horn! Du har bønhørt mig.

Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

22 Dit Navn vil jeg kundgøre for mine Brødre, prise dig midt i Forsamlingen:

Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.

23 "I, som frygter HERREN, pris ham, ær ham; al Jakobs Æt, bæv for ham, al Israels Æt!

Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.

24 Thi han foragtede ikke, forsmåede ikke den armes Råb, skjulte ikke sit Åsyn for ham, men hørte, da han råbte til ham!"

Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.

25 Jeg vil synge din Pris i en stor Forsamling, indfri mine Løfter iblandt de fromme;

Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.

26 de ydmyge skal spise og mættes; hvo HERREN søger, skal prise ham; deres Hjerte leve for evigt!

De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.

27 Den vide Jord skal mærke sig det og omvende sig til HERREN, og alle Folkenes Slægter skal tilbede for hans Åsyn;

Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.

28 thi HERRENs er Riget, han er Folkenes Hersker.

Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.

29 De skal tilbede ham alene, alle Jordens mægtige; de skal bøje sig for hans Åsyn, alle, der nedsteg i Støvet og ikke holdt deres Sjæl i Live.

Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.

30 Ham skal Efterkommeme tjene; om HERREN skal tales til Slægten, der kommer;

Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.

31 de skal forkynde et Folk, der fødes, hans Retfærd. Thi han greb ind.

De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.