Salme 109
1 (Til Sangmesteren. Af David. En Salme.) Du min Lovsangs Gud, vær ej tavs!
För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
2 Thi en gudløs, svigefuld Mund har de åbnet imod mig, taler mig til med Løgntunge,
Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 med hadske Ord omringer de mig og strider imod mig uden Grund;
Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
4 til Løn for min Kærlighed er de mig fjendske, skønt jeg er idel Bøn;
Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
5 de gør mig ondt for godt, gengælder min Kærlighed med Had.
De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
6 Straf ham for hans Gudløshed, lad en Anklager stå ved hans højre,
Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7 lad ham gå dømt fra Retten, hans Bøn blive regnet for Synd;
När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
8 hans Livsdage blive kun få, hans Embede tage en anden;
Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
9 hans Børn blive faderløse, hans Hustru vorde Enke;
Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
10 hans Børn flakke om og tigge, drives bort fra et øde Hjem;
Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
11 Ågerkarlen rage efter alt, hvad han har, og fremmede rane hans Gods;
Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
12 ingen være langmodig imod ham, ingen ynke hans faderløse;
Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
13 hans Afkom gå til Grunde, hans Navn slettes ud i næste Slægt:
Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
14 lad hans Fædres Skyld ihukommes hos HERREN, lad ikke hans Moders Synd slettes ud,
Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
15 altid være de, HERREN for Øje; hans Minde vorde udryddet af Jorden,
Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
16 fordi det ej faldt ham ind at vise sig god, men han forfulgte den arme og fattige og den, hvis Hjerte var knust til Døde;
Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
17 han elsked Forbandelse, så lad den nå ham; Velsignelse yndede han ikke, den blive ham fjern!
Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
18 Han tage Forbandelse på som en Klædning, den komme som Vand i hans Bug, som Olie ind i hans Ben;
Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
19 den blive en Dragt, han tager på, et Bælte, han altid bærer!
Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 Det være mine Modstanderes Løn fra HERREN, dem, der taler ondt mod min Sjæl.
Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
21 Men du, o HERRE, min Herre, gør med mig efter din Godhed og Nåde, frels mig for dit Navns Skyld!
Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
22 Thi jeg er arm og fattig, mit Hjerte vånder sig i mig;
Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 som Skyggen, der hælder, svinder jeg bort, som Græshopper rystes jeg ud;
Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
24 af Faste vakler mine Knæ, mit Kød skrumper ind uden Salve;
Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
25 til Spot for dem er jeg blevet, de ryster på Hovedet, når de
Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
26 Hjælp mig, HERRE min Gud, frels mig efter din Miskundhed,
Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
27 så de sander, det var din Hånd, dig, HERRE, som gjorde det!
och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
28 Lad dem forbande, du vil velsigne, mine uvenner vorde til Skamme, din Tjener glæde sig;
Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
29 lad mine Fjender klædes i Skændsel, iføres Skam som en Kappe!
Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
30 Med min Mund vil jeg højlig takke HERREN, prise ham midt i Mængden;
Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
31 thi han står ved den fattiges højre at fri ham fra dem, der dømmer hans Sjæl.
Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
