Ordsprogene 29
1 Hvo Nakken gør stiv, skønt revset tit, han knuses brat uden Lægedom.
Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.
2 Er der mange retfærdige, glædes Folket, men råder de gudløse, sukker Folket.
När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.
3 Hvo Visdom elsker, glæder sin Fader, hvo Skøger omgås, bortødsler Gods.
Den som älskar vishet gör sin fader glädje; men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.
4 Kongen grundfæster Landet med Ret, en Udsuger lægger det øde.
Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar gärder, har fördärvar det.
5 Mand, der smigrer sin Næste, breder et Net for hans Fod.
Den man som smickrar sin nästa han breder ut ett nät för han fötter.
6 I sin Brøde hildes den onde, den retfærdige jubler af Glæde.
En ond människas överträdelse bliver henne en snara, men den rättfärdige får jubla och glädjas.
7 Den retfærdige kender de ringes Retssag; den gudløse skønner intet.
Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak, men den ogudaktige förstår intet.
8 Spottere ophidser Byen, men Vismænd, de stiller Vrede.
Bespottare uppvigla staden, men visa män stilla vreden.
9 Går Vismand i Rette med Dåre, vredes og ler han, alt preller af.
När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man, då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.
10 De blodtørstige hader lydefri Mand, de retsindige tager sig af ham.
De blodgiriga hata den som är ostrafflig, men de redliga söka skydda hans liv.
11 En Tåbe slipper al sin Voldsomhed løs, Vismand stiller den omsider.
Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut.
12 En Fyrste, som lytter til Løgnetale, får lufter gudløse Tjenere.
Den furste som aktar på lögnaktigt tal, hans tjänare äro alla ogudaktiga.
13 Fattigmand og Blodsuger mødes, HERREN giver begges Øjne Glans.
Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra; av HERREN få bådas ögon sitt ljus.
14 En Konge, der dømmer de ringe med Ret, hans Trone står fast evindelig.
Den konung som dömer de armas rätt. hans tron skall bestå evinnerligen.
15 Ris og Revselse, det giver Visdom, uvorn Dreng gør sin Moder Skam.
Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.
16 Bliver mange gudløse tiltager Synd; retfærdige ser med Fryd deres Fald.
Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till, men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.
17 Tugt din Søn, så kvæger han dig og bringer din Sjæl, hvad der smager.
Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.
18 Uden Syner forvildes et Folk; salig den, der vogter på Loven.
Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst; men säll är den som håller lagen.
19 Med Ord lader Træl sig ikke tugte, han fatter dem vel, men adlyder ikke.
Med ord kan man icke tukta en tjänare ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.
20 Ser du en Mand, der er hastig til Tale, for en Tåbe er der snarere Håb end for ham.
Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.
21 Forvænner man sin Træl fra ung, vil han til sidst være Herre.
Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.
22 Hidsig Mand vækker Strid, vredladen Mand gør megen Synd.
En snarsticken man uppväcker träta, och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.
23 Et Menneskes Hovmod ydmyger ham, den ydmyge opnår Ære.
En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.
24 Hæleren hader sit Liv, han hører Forbandelsen, men melder intet.
Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.
25 Frygt for Mennesker leder i Snare, men den, der stoler på HERREN, er bjærget.
Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.
26 Mange søger en Fyrstes Gunst; Mands Ret er dog fra HERREN.
Många söka en furstes ynnest, men av HERREN får var och en sin rätt.
27 Urettens Mand er retfærdiges Gru, hvo redeligt vandrer, gudløses Gru.
En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga, och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.
