Ordsprogene 13
1 Viis Søn elsker tugt, spotter hører ikke på skænd.
En vis son låter fadren tukta sig; men en bespottare lyder icke straff.
2 Af sin Munds Frugt nyder en Mand kun godt, til Vold står troløses Hu.
Munsens frukt nyttjar man; men de föraktare tänka icke annat än vrånghet.
3 Vogter man Munden, bevarer man Sjælen, den åbenmundede falder i Våde.
Den sin mun bevarar, han bevarar sitt lif; men den som sin mun orådeliga upplåter, han kommer i förskräckelse.
4 Den lade attrår uden at få, men flittiges Sjæl bliver mæt.
Den late begärar, och får dock intet; men de trefne få nog.
5 Den retfærdige hader Løgnetale, den gudløse spreder Skam og Skændsel.
Den rättfärdige är lögnenes fiende; men den ogudaktiga skämmer, och försmäder.
6 Retfærd skærmer, hvo lydefrit vandrer, Synden fælder de gudløse.
Rättfärdighet bevarar den oskyldiga; men det ogudaktiga väsendet förer en till synd.
7 Mangen lader rig og ejer dog intet, mangen lader fattig og ejer dog meget.
Mången är fattig i stor rikedom, och mången är rik i sinom fattigdom.
8 Mands Rigdom er Løsepenge for hans Liv, Fattigmand får ingen Trusel at høre.
Med rikedom kan en hjelpa sitt lif; men en fattig man hörer icke straff.
9 Retfærdiges Lys bryder frem, gudløses Lampe går ud.
De rättfärdigas ljus gör gladsamma; men de ogudaktigas lykta skall utslockna.
10 Ved Hovmod vækkes kun Splid, hos dem, der lader sig råde, er Visdom.
Ibland de högmodiga är alltid träta; men vishet gör förnuftigt folk.
11 Rigdom, vundet i Hast, smuldrer hen, hvad der samles Håndfuld for Håndfuld, øges.
Rikedom varder liten, när man förslöser honom; men det man tillsammanhåller, det varder stort.
12 At bie længe gør Hjertet sygt, opfyldt Ønske er et Livets Træ.
Det hopp, som fördröjes, gör ängslo i hjertat; men när det kommer, som man begärar, det är ett lifsträ.
13 Den, der lader hånt om Ordet, slås ned, den, der frygter Budet, får Løn.
Den som föraktar ordet, han förderfvar sig sjelf; men den som fruktar budet, han skall få frid.
14 Vismands Lære er en Livsens Kilde, derved undgås Dødens Snarer.
Dens visas lära är en lefvandes källa, till att undvika dödsens snaro.
15 God Forstand vinder Yndest, troløses Vej er deres Undergang.
Ett godt råd bekommer väl; men de föraktares väg gör ondt.
16 Hver, som er klog, går til Værks med Kundskab, Tåben udfolder Dårskab.
En kloker gör all ting med förnuft men en dåre utsprider dårskap.
17 Gudløs Budbringer går det galt, troværdigt Bud bringer Lægedom.
Ett ogudaktigt bådskap bär ondt fram; men ett troget båd är helsosamt.
18 Afvises Tugt, får man Armod og Skam; agtes på Revselse, bliver man æret.
Den som tuktan låter fara, han hafver fattigdom och skam; den sig gerna straffa låter, han skall till äro komma.
19 Opfyldt Ønske er sødt for Sjælen, at vige fra ondt er Tåber en Gru.
När det kommer, som man begärar, det gör hjertana godt; men den som flyr det onda, han är dem galnom en styggelse.
20 Omgås Vismænd, så bliver du viis, ilde faren er Tåbers Ven.
Den som med visom omgår, han varder vis; men den som de dårars stallbroder är, han får olycko.
21 Vanheld følger Syndere, Lykken når de retfærdige.
Det onda följer syndarena efter; men dem rättfärdigom varder godt vedergullet.
22 Den gode efterlader Børnebrn Arv, til retfærdige gemmes Synderens Gods.
Den gode skall hafva arfvingar intill barnabarn, men syndarens gods skall varda spardt till den rättfärdiga.
23 På Fattigfolks Nyjord er rigelig Føde, mens mangen rives bort ved Uret.
Mycken spis är uti de fattigas åker; men somliga församla med orätt.
24 Hvo Riset sparer, hader sin Søn, den, der elsker ham, tugter i Tide.
Den sitt ris spar, han hatar sitt barn; men den som det kärt hafver, han näpser det i tid.
25 Den retfærdige spiser, til Sulten er stillet, gudløses Bug er tom.
Den rättfärdige äter, att hans själ må mätt varda; men de ogudaktigas buk hafver aldrig nog.
