Lukas 20
1 Og det skete på en af de Dage, medens han lærte folket i Helligdommen og forkyndte Evangeliet, da trådte Ypperstepræsterne og de skriftkloge tillige med de Ældste hen til ham.
Och det begaf sig på en af de dagar, att han lärde folket i templet, och predikade Evangelium; då församlade sig de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, med de Äldsta;
2 Og de talte til ham og sagde: "Sig os, af hvad Magt gør du disse Ting, eller hvem er det, som har givet dig denne Magt?"
Och sade till honom: Säg oss, af hvad magt gör du detta? Eller ho är den som hafver gifvit dig denna magten?
3 Men han svarede og sagde til dem: "Også jeg vil spørge eder om en Ting, siger mig det:
Svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; svarer I mig:
4 Johannes's Dåb, var den fra Himmelen eller fra Mennesker?"
Var Johannis döpelse af himmelen, eller af menniskor?
5 Men de overvejede med hverandre og sagde: "Sige vi: Fra Himmelen, da vil han sige: Hvorfor troede I ham ikke?
Då begynte de tänka vid sig, sägande: Sägom vi, af himmelen; då säger han: Hvi trodden I icke honom då?
6 Men sige vi: Fra Mennesker, da vil hele Folket stene os; thi det er overbevist om, at Johannes var en Profet."
Men sägom vi, af menniskor då stenar oss allt folket; ty de hålla det ju så före, att Johannes var en Prophet.
7 Og de svarede, at de vidste ikke hvorfra.
Ty svarade de, att de icke visste, hvadan den var.
8 Og Jesus sagde til dem: "Så siger ikke heller jeg eder, af hvad Magt jeg gør disse Ting."
Då sade Jesus till dem: Icke heller säger jag eder, med hvad magt jag detta gör.
9 Men han begyndte at sige denne Lignelse til Folket: "En Mand plantede en Vingård og lejede den ud til Vingårdsmænd og drog udenlands for lange Tider.
Och han begynte säga till folket denna liknelsen: En man planterade en vingård, och fick honom ut vingårdsmannom, och for bort i främmande land i lång tid.
10 Og da Tiden kom, sendte han en Tjener til Vingårdsmændene, for at de skulde give ham af Vingårdens Frugt; men Vingårdsmændene sloge ham og sendte ham tomhændet bort.
När tid var, sände han en tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle låta honom få af vingårdsens frukt; men vingårdsmännerna hudflängde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
11 Og han sendte fremdeles en anden Tjener; men de sloge også ham og forhånede ham og sendte ham tomhændet bort.
Sedan sände han ock en annan tjenare; den hudflängde de ock, och försmädde honom, och sänden ifrå sig med tomma händer.
12 Og han sendte fremdeles en tredje; men også ham sårede de og kastede ham ud.
Åter sände han den tredje; den gjorde de ock såran, och drefvo honom ut.
13 Men Vingårdens Herre sagde: Hvad skal jeg gøre? Jeg vil sende min Søn, den elskede; de ville dog vel undse sig, for ham.
Då sade vingårdsherren: Hvad skall jag göra? Jag vill sända min älskeliga son; kan hända att, då de se honom, hafva de försyn för honom.
14 Men da Vingårdsmændene så ham, rådsloge de indbyrdes og sagde: Det er Arvingen; lader os slå ham ihjel, for at Arven kan blive vor.
Då vingårdsmännerna fingo se honom, tänkte de vid sig sjelfva, sägande: Denne är arfvingen; kommer, vi vilje slå honom ihjäl, att arfvedelen må blifva vår.
15 Og de kastede ham ud af Vingården og sloge ham ihjel. Hvad vil nu Vingårdens Herre gøre ved dem?
Och så drefvo de honom utu vingården, och dråpo honom. Hvad skall nu vingårdsherren göra dem samma?
16 Han vil komme og ødelægge disse Vingårdsmænd og give Vingården til andre." Men da de hørte det, sagde de: "Det ske aldrig!"
Han skall komma, och förgöra dessa vingårdsmännerna, och utfå vingården androm. När de detta hörde, sade de: Bort det.
17 Men han så på dem og sagde: "Hvad er da dette, som er skrevet: Den Sten, som Bygningsmændene forkastede, den er bleven til en Hovedhjørnesten?
Då såg han på dem, och sade: Hvad är då det som skrifvet står: Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är vorden en hörnsten?
18 Hver, som falder på denne Sten, skal slå sig sønder; men hvem den falder på, ham skal den knuse."
Hvilken som faller uppå den stenen, han varder krossad; men den han uppå faller, honom slår han all sönder i stycken.
19 Og Ypperstepræsterne og de skriftkloge søgte at lægge Hånd på ham i den samme Time, men de frygtede for Folket; thi de forstode, at han sagde denne Lignelse imod dem.
Och öfverste Presterna, med de Skriftlärda, sökte efter att de kunde få taga fatt på honom i samma stunden; men de räddes för folket; ty de förstodo, att han hade sagt denna liknelsen emot dem.
20 Og de toge Vare på ham og udsendte Lurere, der anstillede sig, som om de vare retfærdige, for at fange ham i Ord, så de kunde overgive ham til Øvrigheden og Landshøvdingens Magt.
Och de aktade på honom, och sände ut väktare, som låtos vara rättfärdige; på det de skulle taga honom vid orden, och öfverantvarda honom herrskapet, och i landsherrans våld.
21 Og de spurgte ham og sagde: "Mester! vi vide, at du taler og lærer Rettelig og ikke ser på Personer, men lærer Guds Vej i Sandhed.
Och de frågade honom, sägande: Mästar, vi vete att du säger och lärer det rätt är, och ser icke till personen, utan lärer Guds väg rätt.
22 Er det os tilladt at give Kejseren Skat eller ej?"
Är det rätt, att vi gifve Kejsaren skatt, eller ej?
23 Men da han mærkede deres Træskhed, sagde han til dem: "Hvorfor friste I mig?
Då han förmärkte deras illfundighet, sade han till dem: Hvi fresten I mig?
24 Viser mig en Denar"; hvis Billede og Overskrift bærer den?" Men de svarede og sagde: "Kejserens."
Låter mig få se penningen; hvars beläte och öfverskrift hafver han? Svarade de, och sade: Kejsarens.
25 Men han sagde til dem: "Så giver da Kejseren, hvad Kejserens er, og Gud, hvad Guds er."
Sade han till dem: Så gifver nu Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.
26 Og de kunde ikke fange ham i Ord i Folkets Påhør, og de forundrede sig over hans Svar og tav.
Och de kunde icke straffa hans tal, för folket; utan förundrade sig på hans svar, och tigde.
27 Men nogle af Saddukæerne, som nægte, at der er Opstandelse, kom til ham og spurgte ham og sagde:
Då gingo någre fram till honom af de Sadduceer, hvilke der neka uppståndelsen, och frågade honom,
28 "Mester! Moses har foreskrevet os: Dersom en har en Broder, som er gift, og denne dør barnløs, da skal hans Broder tage Hustruen og oprejse sin Broder Afkom.
Sägande: Mästar, Moses hafver skrifvit oss, att om någors mans broder blifver död, den hustru hafver, och dör barnlös, att hans broder skall taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd.
29 Nu var der syv Brødre; og den første tog en Hustru og døde barnløs.
Så voro nu sju bröder; och den förste tog sig hustru, och blef död barnlös.
30 Ligeså den anden.
Och den andre tog henne, och blef ock desslikes död barnlös.
31 Og den tredje tog hende, og således også alle syv; de døde uden at efterlade Børn.
Den tredje tog henne; sammalunda ock alle sju, och läto inga barn efter sig, och blefvo döde.
32 Men til sidst døde også Hustruen.
Sist, efter dem alla, blef ock qvinnan död.
33 Hvem af dem får hende så til Hustru i Opstandelsen? thi de have alle syv haft hende til Hustru."
Uti uppståndelsen, hvilkensderas hustru skall hon vara, efter det sju hade haft henne till hustru?
Då svarade Jesus, och sade till dem: Denna verldenes barn taga sig hustrur och gifvas mannom. (aiōn g165)
35 men de, som agtes værdige til at få Del i hin Verden og i Opstandelsen fra de døde, tage hverken til Ægte eller bortgiftes. (aiōn g165)
Men de som varda värdige till den verldena, och till uppståndelsen ifrå de döda, de hvarken taga hustrur, eller gifvas manne; (aiōn g165)
36 Thi de kunne ikke mere dø; thi de ere Engle lige og ere Guds Børn, idet de ere Opstandelsens Børn.
Och ej heller kunna de mera dö; ty de varda like med Änglarna, och äro Guds barn, medan de äro uppståndelsens barn.
37 Men at de døde oprejses, har også Moses givet til Kende i Stedet om Tornebusken, når han kalder Herren: Abrahams Gud og Isaks Gud og Jakobs Gud.
Men att de döde uppstå, bevisade Moses vid buskan, då han kallade Herran Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud.
38 Men han er ikke dødes, men levendes Gud; thi for ham leve de alle."
Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud; ty honom lefva alle.
39 Men nogle af de skriftkloge svarede og sagde: "Mester! du talte vel."
Då svarade någre af de Skriftlärda, sägande: Mästar, du sade rätt.
40 Og de turde ikke mere spørge ham om noget.
Och de djerfdes icke yttermera något fråga honom.
41 Men han sagde til dem: "Hvorledes siger man, at Kristus er Davids Søn?
Men han sade till dem: Huru säga de Christum vara Davids Son?
42 David selv siger jo i Salmernes Bog: Herren sagde til min Herre: Sæt dig ved min højre Hånd,
Och sjelfver David säger i Psalmboken: Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand;
43 indtil jeg får lagt dine Fjender som en Skammel for dine Fødder.
Tilldess jag nederlägger dina ovänner dig till en fotapall.
44 Altså kalder David ham en Herre, hvorledes er han da hans Søn?"
Så kallar nu David honom Herra; huru är han då hans Son?
45 Men i hele Folkets Påhør sagde han til Disciplene:
Då sade han till sina Lärjungar, uti allt folkens åhöro:
46 "Vogter eder for de skriftkloge. som gerne ville gå i lange Klæder og holde af at lade sig hilse på Torvene og at have de fornemste Pladser i Synagogerne og at sidde øverst til Bords ved Måltiderne,
Tager eder vara för de Skriftlärda, som vilja gå uti sid kläder, och vilja gerna varda helsade på torgen, och sitta främst i Synagogorna, och sitta främst i gästabåden.
47 de, som opæde Enkers Huse og på Skrømt bede længe; disse skulle få des hårdere Dom."
De uppfräta enkors hus, förebärande långa böner; de skola få dess större fördömelse.
