Job 36
1 Og videre sagde Elihu:
Elihu talade ytterligare, och sade:
2 Bi nu lidt, jeg har noget at sige dig, thi end har jeg Ord til Forsvar for Gud.
Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.
3 Jeg vil hente min Viden langvejsfra og skaffe min Skaber Ret;
Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.
4 thi for vist, mine Ord er ikke Opspind, en Mand med fuldkommen Indsigt har du for dig.
Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.
5 Se, Gud forkaster det stive Sind,
Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.
6 den gudløse holder han ikke i Live; de arme lader han få deres Ret,
Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.
7 fra retfærdige vender han ikke sit Blik, men giver dem Plads for stedse hos Konger på Tronen i Højhed.
Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.
8 Og hvis de bindes i Lænker, fanges i Nødens Bånd,
Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,
9 så viser han dem deres Gerning, deres Synder, at de hovmodede sig,
Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;
10 åbner deres Øre for Tugt og byder dem vende sig bort fra det onde.
Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.
11 Hvis de så hører og bøjer sig, da ender de deres Dage i Lykke, i liflig Fryd deres År.
Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.
12 Men hører de ikke, falder de for Sværd og opgiver Ånden i Uforstand.
Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.
13 Men vanhellige Hjerter forbitres; når han binder dem, råber de ikke om Hjælp;
De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;
14 i Ungdommen dør deres Sjæl, deres Liv får Mandsskøgers Lod.
Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.
15 Den elendige frelser han ved hans Elende og åbner hans Øre ved Trængsel.
Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.
16 Men dig har Medgangen lokket, du var i Fred for Ulykkens Gab; ingen Trængsel indjog dig Skræk, fuldt var dit Bord af fede Retter.
Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.
17 Den gudløses som kom til fulde over dig, hans retfærdige Dom greb dig fat.
Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.
18 Lad dig ikke lokke af Vrede til Spot eller Bødens Storhed lede dig vild!
Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.
19 Kan vel dit Skrig gøre Ende på Nøden, eller det at du opbyder al din Kraft?
Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?
20 Ej må du længes efter Natten, som. opskræmmer Folkeslag der, hvor de er;
Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.
21 var dig og vend dig ikke til Uret, så du foretrækker ondt for at lide.
Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.
22 Se, ophøjet er Gud i sin Vælde, hvo er en Lærer som han?
Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?
23 Hvo foreskrev ham hans Vej, og hvo turde sige: "Du gjorde Uret!"
Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?
24 Se til at ophøje hans Værk, som Mennesker priser i Sang!
Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.
25 Alle Mennesker ser det med Fryd, skønt dødelige skuer det kun fra det fjerne.
Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.
26 Se, Gud er ophøjet, kan ikke ransages, Tal på hans År kan ikke fides.
Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.
27 Thi Dråber drager han ud af Havet, i hans Tåge siver de ned som Regn,
Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;
28 og Skyerne lader den strømme og dryppe på mange Folk.
Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.
29 Hvo fatter mon Skyernes Vidder eller hans Boligs Bulder?
Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;
30 Se, han breder sin Tåge om sig og skjuler Havets Rødder;
Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.
31 Thi dermed nærer han Folkene, giver dem Brød i Overflod;
Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.
32 han hyller sine Hænder i Lys og sender det ud imod Målet;
Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.
33 hans Torden melder hans Komme, selv Kvæget melder hans Optræk.
Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.
