Job 32

1 Da nu hine tre Mænd ikke mere svarede Job, fordi han var retfærdig i sine egne Øjne,

Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.

2 blussede Vreden op i Buziten Elihu, Barak'els Søn, af Rams Slægt. På Job vrededes han, fordi han gjorde sig retfærdigere end Gud,

Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.

3 og på hans tre Venner, fordi de ikke fandt noget Svar og dog dømte Job skyldig.

Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.

4 Elihu havde ventet, så længe de talte med Job, fordi de var ældre end han;

Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.

5 men da han så, at de tre Mænd intet havde at svare, blussede hans Vrede op;

Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.

6 og Buziten Elihu, Barak'els Søn, tog til Orde og sagde: Ung af Dage er jeg, og I er gamle Mænd, derfor holdt jeg mig tilbage, angst for at meddele eder min Viden;

Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.

7 jeg tænkte: "Lad Alderen tale og Årenes Mængde kundgøre Visdom!"

Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.

8 Dog Ånden, den er i Mennesket, og den Almægtiges Ånde giver dem Indsigt;

Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.

9 de gamle er ikke altid de kloge, Oldinge ved ej altid, hvad Ret er;

Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.

10 derfor siger jeg: Hør mig, lad også mig komme frem med min Viden!

Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.

11 Jeg biede på, at I skulde tale, lyttede efter forstandige Ord, at I skulde finde de rette Ord;

Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.

12 jeg agtede nøje på eder; men ingen af eder gendrev Job og gav Svar på hans Ord.

Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.

13 Sig nu ikke: "Vi stødte på Visdom, Gud må fælde ham, ikke et Menneske!"

I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.

14 Mod mig har han ikke rettet sin Tale, og med eders Ord vil jeg ikke svare ham.

Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.

15 De blev bange, svarer ej mer, for dem slap Ordene op.

Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.

16 Skal jeg tøve, fordi de tier og står der uden at svare et Ord?

Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;

17 Også jeg vil svare min Del, også jeg vil frem med min Viden!

Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;

18 Thi jeg er fuld af Ord, Ånden i mit Bryst trænger på;

Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.

19 som tilbundet Vin er mit Bryst, som nyfyldte Vinsække nær ved at sprænges;

Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.

20 tale vil jeg for at få Luft, åbne mine Læber og svare.

Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.

21 Forskel gør jeg ikke og smigrer ikke for nogen;

Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;

22 thi at smigre bruger jeg ikke, snart rev min Skaber mig ellers bort!

Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.