Job 31

1 Jeg sluttede en Pagt med mit Øje om ikke at se på en Jomfru;

Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

2 hvad var ellers min Lod fra Gud hist oppe, den Arv, den Almægtige gav fra det høje?

Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

3 Har ikke den lovløse Vanheld i Vente, Udådsmændene Modgang?

Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

4 Ser han ej mine Veje og tæller alle mine Skridt?

Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

5 Har jeg holdt til med Løgn, og hasted min Fod til Svig

Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

6 på Rettens Vægtskål veje han mig, så Gud kan kende min Uskyld

Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

7 er mit Skridt bøjet af fra Vejen, og har mit Hjerte fulgt mine Øjne, hang noget ved mine Hænder,

Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

8 da gid jeg må så og en anden fortære, og hvad jeg planted, oprykkes med Rode!

Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

9 Blev jeg en Dåre på Grund at en Kvinde, og har jeg luret ved Næstens Dør,

Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

10 så dreje min Hustru Kværn for en anden, og andre bøje sig over hende!

Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

11 Thi sligt var Skændselsdåd, Brøde, der drages for Retten,

Ty det är en last och en missgerning för domarena.

12 ja, Ild, der æder til Afgrunden og sætter hele min Høst i Brand!

Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

13 Har jeg ringeagtet min Træls og min Trælkvindes Ret, når de trættede med mig,

Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

14 hvad skulde jeg da gøre, når Gud stod op, hvad skulde jeg svare, når han så efter?

Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

15 Har ikke min Skaber skabt ham i Moders Skød, har en og samme ej dannet os begge i Moders Liv?

Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

16 Har jeg afslået ringes Ønske, ladet Enkens Øjne vansmægte,

Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

17 var jeg ene om at spise mit Brød, har den faderløse ej spist deraf

Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

18 nej, fra Barnsben fostred jeg ham som en Fader, jeg ledede hende fra min Moders Skød.

Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

19 Har jeg set en Stakkel blottet for Klæder, en fattig savne et Tæppe

Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

20 visselig nej, hans Hofter velsigned mig, når han varmed sig i Uld af mine Lam.

Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

21 Har jeg løftet min Bånd mod en faderløs, fordi jeg var vis på Medhold i Retten,

Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

22 så falde min Skulder fra Nakken, så rykkes min Arm af Led!

Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

23 Thi Guds Rædsel var kommet over mig, og når han rejste sig, magted jeg intet!

Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

24 Har jeg slået min Lid til Guld, kaldt det rene Guld min Fortrøstning,

Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

25 var det min Glæde, at Rigdommen voksed, og at min Hånd fik sanket så meget,

Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

26 så jeg, hvorledes Sollyset stråled, eller den herligt skridende Måne,

Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

27 og lod mit Hjerte sig dåre i Løn, så jeg hylded dem med Kys på min Hånd

Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

28 også det var Brøde, der drages for Retten, thi da fornægted jeg Gud hist oppe.

Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

29 Var min Avindsmands Fald min Glæd jubled jeg, når han ramtes af Vanheld

Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

30 nej, jeg tillod ikke min Gane at synde, så jeg bandende kræved hans Sjæl.

Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

31 Har min Husfælle ej måttet sige: "Hvem mættedes ej af Kød fra hans Bord"

Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

32 nej, den fremmede lå ej ude om Natten, jeg åbned min Dør for Vandringsmænd.

Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

33 Har jeg skjult mine Synder, som Mennesker gør, så jeg dulgte min Brøde i Brystet

Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

34 af Frygt for den store Hob, af Angst for Stamfrænders Ringeagt, så jeg blev inden Døre i Stilhed!

Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

35 Ak, var der dog en, der hørte på mig! Her er mit Bomærke - lad den Almægtige svare! Havde jeg blot min Modparts Indlæg!

Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

36 Sandelig, tog jeg det på min Skulder, kransed mit Hoved dermed som en Krone,

Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

37 svared ham for hvert eneste Skridt og mødte ham som en Fyrste.

Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

38 Har min Mark måttet skrige over mig og alle Furerne græde,

Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

39 har jeg tæret dens Kraft uden Vederlag, udslukt dens Ejeres Liv,

Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

40 så gro der Tjørn for Hvede og Ukrudt i Stedet for Byg! Her ender Jobs Ord.

Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.