< Job 30 >

1 Nu derimod ler de ad mig, Folk, der er yngre end jeg, hvis Fædre jeg fandt for ringe at sætte iblandt mine Hyrdehunde.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Og hvad skulde jeg med deres Hænders Kraft? Deres Ungdomskraft har de mistet,
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 tørrede hen af Trang og Sult. De afgnaver Ørk og Ødemark
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 og plukker Melde ved Krattet, Gyvelrødder er deres Brød.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 Fra Samfundet drives de bort, som ad Tyve råbes der efter dem.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 De bor i Kløfter, fulde af Rædsler, i Jordens og Klippernes Huler.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 De brøler imellem Buske, i Tornekrat kommer de sammen,
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 en dum og navnløs Æt, de joges med Hug af Lande.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 Men nu er jeg Hånsang for dem, jeg er dem et Samtaleemne;
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 de afskyr mig, holder sig fra mig, nægter sig ikke af spytte ad mig.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Thi han løste min Buestreng, ydmyged mig, og foran mig kasted de Tøjlerne af.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Til højre rejser sig Ynglen, Fødderne slår de fra mig, bygger sig Ulykkesveje imod mig
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 min Sti har de opbrudt, de hjælper med til mit Fald, og ingen hindrer dem i det;
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 de kommer som gennem et gabende Murbrud, vælter sig frem under Ruiner,
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Rædsler har vendt sig imod mig; min Værdighed joges bort som af Storm, min Lykke svandt som en Sky.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 Min Sjæl opløser sig i mig; Elendigheds Dage har ramt mig:
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Natten borer i mine Knogler, aldrig blunder de nagende Smerter.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 Med vældig Kraft vanskabes mit Kød, det hænger om mig, som var det min Kjortel.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 Han kasted mig ud i Dynd, jeg er blevet som Støv og Aske.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 Jeg skriger til dig, du svarer mig ikke, du står der og ænser mig ikke;
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 grum er du blevet imod mig, forfølger mig med din vældige Hånd.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 Du løfter og vejrer mig hen i Stormen, og dens Brusen gennemryster mig;
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 thi jeg ved, du fører mig hjem til Døden, til det Hus, hvor alt levende samles.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Dog, mon den druknende ej rækker Hånden ud og råber om Hjælp, når han går under?
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Mon ikke jeg græder over den, som havde det hårdt, sørgede ikke min Sjæl for den fattiges Skyld?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 Jeg biede på Lykke, men Ulykke kom, jeg håbed på Lys, men Mørke kom;
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 ustandseligt koger det i mig, Elendigheds Dage traf mig;
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 trøstesløs går jeg i Sorg, i Forsamlingen rejser jeg mig og råber;
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 Sjakalernes Broder blev jeg, Strudsenes Fælle.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 Min Hud er sort, falder af, mine Knogler brænder af Hede;
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 min Citer er blevet til Sorg, min Fløjte til hulkende Gråd!
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.

< Job 30 >