Job 29

1 Og Job vedblev at fremsætte sit Tankesprog:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ak, havde jeg det som tilforn, som dengang Gud tog sig af mig,

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 da hans Lampe lyste over mit Hoved, og jeg ved hans Lys vandt frem i Mørke,

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 som i mine modne År, da Guds Fortrolighed var over mit Telt,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 da den Almægtige end var hos mig og mine Drenge var om mig,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 da mine Fødder vaded i Fløde, og Olie strømmede, hvor jeg stod,

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 da jeg gik ud til Byens Port og rejste mit Sæde på Torvet.

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Når Ungdommen så mig, gemte deo sig, Oldinge rejste sig op og stod,

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Høvdinger standsed i Talen og lagde Hånd på Mund,

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Stormænds Røst forstummed, deres Tunge klæbed til Ganen;

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Øret hørte og priste mig lykkelig, Øjet så og tilkendte mig Ære.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Thi jeg redded den arme, der skreg om Hjælp, den faderløse, der savned en Hjælper;

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 den, det gik skævt, velsignede mig, jeg frydede Enkens Hjerte;

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 jeg klædte mig i Retfærd, og den i mig, i Ret som Kappe og Hovedbind.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Jeg var den blindes Øje, jeg var den lammes Fod;

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 jeg var de fattiges Fader, udreded den mig ukendtes Sag;

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 den lovløses Tænder brød jeg, rev Byttet ud af hans Gab.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Så tænkte jeg da: "Jeg skal dø i min Rede, leve så længe som Føniksfuglen;

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 min Rod kan Vand komme til, Duggen har Nattely i mine Grene;

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 min Ære er altid ny, min Bue er altid ung i min Hånd!"

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 Mig hørte de på og bied, var tavse, mens jeg gav Råd;

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 ingen tog Ordet, når jeg havde talt, mine Ord faldt kvægende på dem;

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 de bied på mig som på Regn, spærred Munden op efter Vårregn.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Mistrøstige smilte jeg til, mit Åsyns Lys fik de ej til at svinde.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Vejen valgte jeg for dem og sad som Høvding, troned som Konge blandt Hærmænd, som den, der gav sørgende Trøst.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.