Job 23

1 Så tog Job til Orde og svarede:

Job svarade, och sade:

2 "Også i Dag er der Trods i min Klage, tungt ligger hans Hånd på mit Suk!

Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull.

3 Ak, vidste jeg Vej til at finde ham, kunde jeg nå hans Trone!

Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol;

4 Da vilde jeg udrede Sagen for ham og fylde min Mund med Beviser,

Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff;

5 vide, hvad Svar han gav mig, skønne, hvad han sagde til mig!

Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde!

6 Mon han da satte sin Almagt imod mig? Nej, visselig agted han på mig;

Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig;

7 da gik en oprigtig i Rette med ham, og jeg bjærged for evigt min Ret.

Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt.

8 Men går jeg mod Øst, da er han der ikke, mod Vest, jeg mærker ej til ham;

Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse.

9 jeg søger i Nord og ser ham ikke, drejer mod Syd og øjner ham ej.

Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet.

10 Thi han kender min Vej og min Vandel, som Guld går jeg frem af hans Prøve.

Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld;

11 Min Fod har holdt fast ved hans Spor, hans Vej har jeg fulgt, veg ikke derfra,

Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf;

12 fra hans Læbers Bud er jeg ikke veget, hans Ord har jeg gemt i mit Bryst.

Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är.

13 Men han gjorde sit Valg, hvem hindrer ham Han udfører, hvad hans Sjæl attrår.

Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill.

14 Thi han fuldbyrder, hvad han bestemte, og af sligt har han meget for.

Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka.

15 Derfor forfærdes jeg for ham og gruer ved Tanken om ham.

Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom.

16 Ja, Gud har nedbrudt mit Mod, forfærdet mig har den Almægtige;

Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt;

17 thi jeg går til i Mørket, mit Åsyn dækkes af Mulm.

Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda.