Job 10

1 Min Sjæl er led ved mit Liv, frit Løb vil jeg give min Klage over ham, i min bitre Sjælenød vil jeg tale,

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 sige til Gud: Fordøm mig dog ikke, lad mig vide, hvorfor du tvister med mig!

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Gavner det dig at øve Vold, at forkaste det Værk, dine Hænder danned, men smile til gudløses Råd?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Har du da kødets Øjne, ser du, som Mennesker ser,

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 er dine Dage som Menneskets Dage, er dine År som Mandens Dage,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 siden du søger efter min Brøde, leder efter min Synd,

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 endskønt du ved, jeg ikke er skyldig; men af din Hånd er der ingen Redning!

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Dine Hænder gjorde og danned mig først, så skifter du Sind og gør mig til intet!

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Kom i Hu, at du dannede mig som Ler, og til Støv vil du atter gøre mig!

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Mon du ikke hældte mig ud som Mælk og lod mig skørne som Ost,

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 iklædte mig Hud og kød og fletted mig sammen med Ben og Sener?

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Du gav mig Liv og Livskraft, din Omhu vogted min Ånd

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 og så gemte du dog i dit Hjerte på dette, jeg skønner, dit Øjemed var:

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 Synded jeg, vogted du på mig og tilgav ikke min Brøde.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Fald jeg forbrød mig, da ve mig! Var jeg retfærdig, jeg skulde dog ikke løfte mit Hoved, men mættes med Skændsel, kvæges med Nød.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 Knejsed jeg, jog du mig som en Løve, handlede atter ufatteligt med mig;

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 nye Vidner førte du mod mig, øged din Uvilje mod mig, opbød atter en Hær imod mig!

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Hvi drog du mig da af Moders Liv? Jeg burde have udåndet, uset af alle;

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 jeg burde have været som aldrig født, været ført til Graven fra Moders Skød.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Er ej mine Livsdage få? Så slip mig, at jeg kan kvæges lidt,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 før jeg for evigt går bort til Mørkets og Mulmets Land,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 Landet med bælgmørkt Mulm, med Mørke og uden Orden, hvor Lyset selv er som Mørket."

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.