Esajas 16
1 Landets Herrer sender en Gave fra Sela gennem Ørknen til Zions Datters Bjerg.
Sänder ut, I landsherrar, lamb ifrå Sela utur öknene, till dottrenes Zions berg.
2 Og ret som flagrende Fugle, som en opskræmt Rede er Moabs Døtre ved Arnons Vadesteder.
Men såsom en fogel bortflyger, den utaf sitt näste drifven är, så skall det ske med Moabs döttrar, då de draga framom Arnon.
3 "Kom med et Råd, gør Ende derpå, lad din Skygge blive som Natten ved højlys Dag, skjul de bortdrevne, røb ej de flyende!
Hafver råd tillhopa, håller dom; gör dig middagsskuggan såsom en natt; fördölj de fördrefna, och utrödj icke de flyktiga.
4 Giv Moabs bortdrevne Tilhold hos dig, vær dem et Skjul for den, som hærger! Er først Voldsmanden borte, Ødelæggelsen omme, Undertrykkeren ude af Landet.
Låt mina fördrefna hafva herberge när dig; Moab, var du deras skärm för förderfvarenom, så får plågaren en ända, förstöraren vänder åter, och förtramparen låter af i landena.
5 skal en Trone rejses med Mildhed, og på den skal sidde en Dommer med Trofasthed i Davids Telt, ivrig for Ret og øvet i Retfærd."
Men en stol varder tillredd af nåde, att en skall deruppå sitta i sanning, uti Davids hyddo, och döma, och söka efter rätt, och främja rättvisona.
6 "Vi har hørt om Moabs Hovmod, det såre store, dets Overmod, Hovmod og Frækhed, dets tomme Snak."
Men vi höre af Moabs högmod, att han fast högmodig är, så att ock hans högmod, stolthet och vrede är större, än hans magt.
7 Derfor jamrer Moab over Moab, alle jamrer; Kir-Haresets Rosinkager sukker de sønderknust over.
Derföre skall en Moabit gråta öfver den andra; allesamman skola de gråta, öfver den stadsens KirHareseths grundvalar skola de halte sucka.
8 Thi visne er Hesjbons Marker, Sibmas Vinstok, hvis Druer slog Folkenes Herrer til Jorden; den nåede Ja'zer, famled gennem Ørkenen, dens Ranker bredte sig, overskred Havet.
Ty Hesbon är vorden en ödemark; vinträt i Sibma är förderfvadt; herrarna ibland Hedningarna hafva förtrampat hans ädla vinträ, och äro komne allt intill Jaeser, och draga omkring uti öknene; hans vinqvistar äro förskingrade, och öfver hafvet förde.
9 Derfor græder jeg Ja'zers Gråd over Sibmas Vinstok, væder med min Tåre Hesjbon, og El'ale; thi et Vinperserråb slog ned på, din Frugt og din Høst,
Derföre gråter jag för Jaesers skull, och för vinträt i Sibma, och utgjuter många tårar för Hesbon och Eleale; ty en sång är fallen uti din sommar, och uti dina and;
10 fra Frugthaver svandt både Glæde og Jubel; i Vingårde jubles der ikke, der lyder ej Råb, i Karrene trampes ej Vin, Vinperserråbet er tystnet.
Så att fröjd och glädje återvänder på markene, och i vingårdomen fröjdas eller ropar man intet; man trampar intet vin i pressomen; jag hafver gjort en ända, på sången.
11 Derfor bæver mit Indre som Citren for Moab, mit Hjerte for Kir-Heres.
Derföre lommar mitt hjerta öfver Moab, såsom en harpa, och mina inelfver öfver KirHares.
12 Og når Moab viser sig på Offerhøjen, når det gør sig Møje og kommer til sin Helligdom for at bede, udretter det intet.
Då skall uppenbart varda, huru Moab är ledse vid altaren, och huru han till sina kyrko gången är till att bedja, och hafver dock intet kunnat skaffa.
13 Det er Ordet, HERREN fordum talede til Moab.
Detta är det Herren på den tiden emot Moab talade.
14 Men nu siger HERREN: Om tre År, som Daglejeren regner Året, skal Moabs Herlighed vanæres med al den store larmende Hob. Resten bliver lille, ringe og afmægtig.
Men nu talar Herren, och säger: Uti tre år, såsom en legodrängs år äro, skall Moabs härlighet, som stor och mycken är, klen varda, så att der skall ganska litet qvart blifva, och icke mycket.
