Højsangen 2

1 Jeg er Sarons Rose, Dalenes Lilje.

Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Som en Lilje midt iblandt Torne er min Veninde blandt Piger.

Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Som et Æbletræ blandt Skovens Træer er min Ven blandt unge Mænd. I hans Skygge har jeg Lyst til at sidde, hans Frugt er sød for min Gane.

Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Til en Vinhal bragte han mig, hvor Mærket over mig er Kærlighed.

Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Styrk mig med Rosinkager, kvæg mig med Æbler, thi jeg er syg af Kærlighed.

Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Hans venstre er under mit Hoved, hans højre tager mig i Favn.

Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Jeg besværger eder, Jerusalems Døtre, ved Gazeller og Markens Hjorte: Gør ikke Kærligheden Uro, væk den ikke, før den ønsker det selv!

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Hør! Der er min Ven! Ja se, der kommer han i Løb over Bjergene, i Spring over Højene.

Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 Min Ven er som en Gazel, han er som den unge Hjort. Se, nu staar han alt bag vor Mur. Han ser gennem Vinduet, kigger gennem Gitteret.

Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 Min Ven stemmer i og siger saa til mig: Staa op, min Veninde, du fagre, kom!

Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 Thi nu er Vinteren omme, Regntiden svandt, for hen,

Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 Blomster ses i Landet, Sangens Tid er kommet, Turtelduens Kurren høres i vort Land;

Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 Figentræets Smaafrugter svulmer, Vinstokken blomstrer, udspreder Duft. Staa op, min Veninde, du fagre, kom,

Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 min Due i Fjeldets Kløfter, i Bjergvæggens Skjul! Lad mig skue din Skikkelse, høre din Røst, thi sød er din Røst og din Skikkelse yndig.

Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 Fang os de Ræve, de Ræve smaa, som hærger Vinen, vor blomstrende Vin!

Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 Min Ven er min, og jeg er hans, som vogter blandt Liljer;

Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 til Dagen svales og Skyggerne længes, kom hid, min Ven, og vær som Gazellen, som den unge Hjort paa duftende Bjerge!

Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.