Salme 88
1 En Sang. En Salme af Koras Sønner. Til Sangmesteren. Al-mahalat-leannot. En Maskil af Ezraiten Heman. HERRE min Gud, jeg raaber om Dagen, om Natten naar mit Skrig til dig;
En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
2 lad min Bøn komme frem for dit Aasyn, til mit Klageraab laane du Øre!
Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket. (Sheol h7585)
4 jeg regnes blandt dem, der sank i Graven, er blevet som den, det er ude med,
Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
5 kastet hen imellem de døde, blandt faldne, der hviler i Graven, hvem du ej mindes mere, thi fra din Haand er de revet.
Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
6 Du har lagt mig i den underste Grube, paa det mørke, det dybe Sted;
Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
7 tungt hviler din Vrede paa mig, alle dine Brændinger lod du gaa over mig. (Sela)
Din vrede vilar tungt på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
8 Du har fjernet mine Frænder fra mig, gjort mig vederstyggelig for dem; jeg er fængslet, kan ikke gaa ud,
Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
9 mit Øje er sløvt af Vaande. Hver Dag, HERRE, raaber jeg til dig og rækker mine Hænder imod dig.
Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
10 Gør du Undere for de døde, staar Skyggerne op og takker dig? (Sela)
Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
11 Tales der om din Naade i Graven, i Afgrunden om din Trofasthed?
Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
12 Er dit Under kendt i Mørket, din Retfærd i Glemselens Land?
Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
13 Men jeg, o HERRE, jeg raaber til dig, om Morgenen kommer min Bøn dig i Møde.
Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
14 Hvorfor forstøder du, HERRE, min Sjæl og skjuler dit Aasyn for mig?
Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
15 Elendig er jeg og Døden nær, dine Rædsler har omgivet mig fra min Ungdom;
Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
16 din Vredes Luer gaar over mig, dine Rædsler har lagt mig øde,
Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
17 som Vand er de om mig Dagen lang, til Hobe slutter de Kreds om mig;
De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
18 Ven og Frænde fjerned du fra mig, holdt mine Kendinge borte.
Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
