Salme 88
1 En Sang. En Salme af Koras Sønner. Til Sangmesteren. Al-mahalat-leannot. En Maskil af Ezraiten Heman. HERRE min Gud, jeg raaber om Dagen, om Natten naar mit Skrig til dig;
En Psalmvisa Korah barnas, till att föresjunga, om de eländas svaghet; en undervisning Hemans, dens Esrahitens. Herre Gud, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig.
2 lad min Bøn komme frem for dit Aasyn, til mit Klageraab laane du Øre!
Låt mina bön komma inför dig; böj din öron till mitt ropande.
Ty min själ är full med jämmer, och mitt lif är hardt när helvetet. (Sheol h7585)
4 jeg regnes blandt dem, der sank i Graven, er blevet som den, det er ude med,
Jag är aktad lik vid dem som i kulona fara; jag är såsom en man, den ingen hjelp hafver.
5 kastet hen imellem de døde, blandt faldne, der hviler i Graven, hvem du ej mindes mere, thi fra din Haand er de revet.
Jag ligger ibland de döda öfvergifven, såsom de slagne, de i grafvene ligga; på hvilka du intet mer tänker, och de ifrå dine hand afskilde äro.
6 Du har lagt mig i den underste Grube, paa det mørke, det dybe Sted;
Du hafver lagt mig i gropena neder, uti mörkret och i djupet.
7 tungt hviler din Vrede paa mig, alle dine Brændinger lod du gaa over mig. (Sela)
Din grymhet trycker mig, och tränger mig med allom dinom böljom. (Sela)
8 Du har fjernet mine Frænder fra mig, gjort mig vederstyggelig for dem; jeg er fængslet, kan ikke gaa ud,
Mina vänner hafver du låtit komma långt ifrå mig; du hafver gjort mig dem till en styggelse; jag ligger fången, och kan icke utkomma.
9 mit Øje er sløvt af Vaande. Hver Dag, HERRE, raaber jeg til dig og rækker mine Hænder imod dig.
Mitt ansigte är jämmerligit för vedermödos skull. Herre, jag åkallar dig dagliga; jag uträcker mina händer till dig.
10 Gør du Undere for de døde, staar Skyggerne op og takker dig? (Sela)
Månn du då göra under ibland de döda? Eller månn de döda uppstå och tacka dig? (Sela)
11 Tales der om din Naade i Graven, i Afgrunden om din Trofasthed?
Månn man uti grafvena förtälja dina godhet; och dina trohet uti förderfvet?
12 Er dit Under kendt i Mørket, din Retfærd i Glemselens Land?
Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
13 Men jeg, o HERRE, jeg raaber til dig, om Morgenen kommer min Bøn dig i Møde.
Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
14 Hvorfor forstøder du, HERRE, min Sjæl og skjuler dit Aasyn for mig?
Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
15 Elendig er jeg og Døden nær, dine Rædsler har omgivet mig fra min Ungdom;
Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
16 din Vredes Luer gaar over mig, dine Rædsler har lagt mig øde,
Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
17 som Vand er de om mig Dagen lang, til Hobe slutter de Kreds om mig;
De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans.
18 Ven og Frænde fjerned du fra mig, holdt mine Kendinge borte.
Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.
