Salme 78
1 En Maskil af Asaf. Lyt, mit Folk, til min Lære, bøj eders Øre til Ord fra min Mund;
En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 jeg vil aabne min Mund med Billedtale, fremsætte Gaader fra fordums Tid,
Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 hvad vi har hørt og ved, hvad vore Fædre har sagt os;
Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 vi dølger det ikke for deres Børn, men melder en kommende Slægt om HERRENS Ære og Vælde og Underne, som han har gjort.
det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Han satte et Vidnesbyrd i Jakob, i Israel gav han en Lov, idet han bød vore Fædre at lade deres Børn det vide,
Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 at en senere Slægt kunde vide det, og Børn, som fødtes siden, staa frem og fortælle deres Børn derom,
Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 saa de slaar deres Lid til Gud og ikke glemmer Guds Gerninger, men overholder hans Bud,
Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 ej slægter Fædrene paa, en vanartet, stridig Slægt, hvis Hjerte ikke var fast, hvis Aand var utro mod Gud
Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 — Efraims Børn var rustede Bueskytter, men svigted paa Stridens Dag —
Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 Gudspagten holdt de ikke, de nægtede at følge hans Lov;
De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 hans Gerninger gik dem ad Glemme, de Undere, han lod dem skue.
De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Han gjorde Undere for deres Fædre i Ægypten paa Zoans Mark;
Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 han kløved Havet og førte dem over, lod Vandet staa som en Vold;
Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 han ledede dem ved Skyen om Dagen, Natten igennem ved Ildens Skær;
Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 han kløvede Klipper i Ørkenen, lod dem rigeligt drikke som af Strømme,
Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 han lod Bække rinde af Klippen og Vand strømme ned som Floder.
Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Men de blev ved at synde imod ham og vække den Højestes Vrede i Ørkenen;
Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 de fristede Gud i Hjertet og krævede Mad til at stille Sulten,
De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 de talte mod Gud og sagde: »Kan Gud dække Bord i en Ørken?
Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, Klippen slog han, saa Vand flød frem, og Bække vælded ud; mon han ogsaa kan give Brød og skaffe Kød til sit Folk?«
Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Det hørte HERREN, blev vred, der tændtes en Ild mod Jakob, ja Vrede kom op mod Israel,
Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 fordi de ikke troede Gud eller stolede paa hans Frelse.
eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Da bød han Skyerne oventil, lod Himlens Døre aabne
Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 og Manna regne paa dem til Føde, han gav dem Himmelkorn;
han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Mennesker spiste Englebrød, han sendte dem Mad at mætte sig med.
Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Han rejste Østenvinden paa Himlen, førte Søndenvinden frem ved sin Kraft;
Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Kød lod han regne paa dem som Støv og vingede Fugle som Havets Sand,
Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 lod dem falde midt i sin Lejr, rundt omkring sine Boliger;
han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Og de spiste sig overmætte, hvad de ønsked, lod han dem faa.
Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Men før deres Attraa var stillet, mens Maden var i deres Mund,
Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 rejste Guds Vrede sig mod dem; han vog deres kraftige Mænd, fældede Israels Ynglinge.
då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Og dog blev de ved at synde og troede ej paa hans Undere.
Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Da lod han deres Dage svinde i Tomhed og endte brat deres Aar.
Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 Naar han vog dem, søgte de ham, vendte om og spurgte om Gud,
När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 kom i Hu, at Gud var deres Klippe, Gud den Allerhøjeste deres Genløser.
De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 De hyklede for ham med Munden, løj for ham med deres Tunge;
och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 deres Hjerter holdt ikke fast ved ham, hans Pagt var de ikke tro.
Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Og dog er han barmhjertig, han tilgiver Misgerning, lægger ej øde, hans Vrede lagde sig Gang paa Gang, han lod ikke sin Harme fuldt bryde frem;
Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 han kom i Hu, de var Kød, et Pust, der svinder og ej vender tilbage.
Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Hvor tit stod de ham ikke imod i Ørkenen og voldte ham Sorg i det øde Land!
Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 De fristede atter Gud, de krænkede Israels Hellige;
Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 hans Haand kom de ikke i Hu, den Dag han friede dem fra Fjenden,
De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 da han gjorde sine Tegn i Ægypten, sine Undere paa Zoans Mark,
då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 forvandled deres Floder til Blod, saa de ej kunde drikke af Strømmene,
Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 sendte Myg imod dem, som aad dem, og Frøer, som lagde dem øde,
han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 gav Æderen, hvad de avlede, Græshoppen al deres Høst,
Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 slog deres Vinstokke ned med Hagl, deres Morbærtræer med Frost,
han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 prisgav Kvæget for Hagl og deres Hjorde for Lyn.
han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 Han sendte sin Vredesglød mod dem, Harme, Vrede og Trængsel, en Sendefærd af Ulykkesengle;
Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 frit Løb gav han sin Vrede, skaaned dem ikke for Døden, gav deres Liv til Pris for Pest;
Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 alt førstefødt i Ægypten slog han, Mandskraftens Førstegrøde i Kamiternes Telte,
Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 lod sit Folk bryde op som en Hjord, leded dem som Kvæg i Ørkenen,
Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 leded dem trygt, uden Frygt, mens Havet lukked sig over deres Fjender;
Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 han bragte dem til sit hellige Land, de Bjerge, hans højre vandt,
Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 drev Folkeslag bort foran dem, udskiftede ved Lod deres Land og lod Israels Stammer bo i deres Telte.
Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Dog fristed og trodsede de Gud den Allerhøjeste og overholdt ikke hans Vidnesbyrd;
Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 de faldt fra, var troløse som deres Fædre, svigtede som en slappet Bue,
de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 de krænked ham med deres Offerhøje, ægged ham med deres Gudebilleder.
De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 Det hørte Gud og blev vred, følte højlig Lede ved Israel;
Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 han opgav sin Bolig i Silo, det Telt, hvor han boede blandt Mennesker;
Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 han gav sin Stolthed i Fangenskab, sin Herlighed i Fjendehaand,
han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 prisgav sit Folk for Sværdet, blev vred paa sin Arvelod;
Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Ild fortæred dets unge Mænd, dets Jomfruer fik ej Bryllupssange,
Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 dets Præster faldt for Sværdet, dets Enker holdt ikke Klagefest.
Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Da vaagned Herren som en, der har sovet, som en Helt, der er døvet af Vin;
Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 han slog sine Fjender paa Ryggen, gjorde dem evigt til Skamme.
Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Men han fik Lede ved Josefs Telt, Efraims Stamme udvalgte han ikke;
Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 han udvalgte Judas Stamme, Zions Bjerg, som han elsker;
Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 han bygged sit Tempel himmelhøjt, grundfæsted det evigt som Jorden.
Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Han udvalgte David, sin Tjener, og tog ham fra Faarenes Folde,
Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 hentede ham fra de diende Dyr til at vogte Jakob, hans Folk, Israel, hans Arvelod;
Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 han vogtede dem med oprigtigt Hjerte, ledede dem med kyndig Haand.
Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand. Se Makt i Ordförkl.
