Salme 31

1 Til Sangmesteren. En Salme af David. HERRE, jeg lider paa dig, lad mig aldrig i Evighed skuffes. Udfri mig i din Retfærd,

För sångmästaren; en psalm av David. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.

2 du bøje dit Øre til mig; red mig i Hast og vær mig en Tilflugtsklippe, en Klippeborg til min Frelse;

Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

3 thi du er min Klippe og Borg. For dit Navns Skyld lede og føre du mig,

Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.

4 fri mig fra Garnet, de satte for mig; thi du er min Tilflugt,

Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

5 i din Haand befaler jeg min Aand. Du forløser mig, HERRE, du trofaste Gud,

I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.

6 du hader dem, der holder paa Løgneguder. Men jeg, jeg stoler paa HERREN,

Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

7 jeg vil juble og glæde mig over din Miskundhed; thi du har set min Nød, agtet paa min Sjælekvide.

Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden

8 Du gav mig ikke i Fjendens Haand, men skaffede Rum for min Fod.

och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

9 Vær mig naadig, HERRE, thi jeg er angst, af Kummer hentæres mit Øje, min Sjæl og mit Indre.

Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.

10 Thi mit Liv svinder hen i Sorg, mine Aar i Suk, min Kraft er brudt for min Brødes Skyld, mine Ben hentæres.

Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

11 For alle mine Fjenders Skyld er jeg blevet til Spot, mine Naboers Gru, mine Kendinges Rædsel; de, der ser mig paa Gaden, flygter for mig.

För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.

12 Som en død er jeg gaaet dem af Minde, jeg er som et ødelagt Kar.

Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

13 Thi mange hører jeg hviske, trindt om er Rædsel, naar de holder Raad imod mig, pønser paa at tage mit Liv.

Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

14 Men, HERRE, jeg stoler paa dig; jeg siger: Du er min Gud,

Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»

15 mine Tider er i din Haand. Red mig fra Fjenders Haand, fra dem, der forfølger mig,

Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.

16 lad dit Ansigt lyse over din Tjener, frels mig i din Miskundhed.

Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

17 HERRE, lad mig ej blive til Skamme, jeg raaber jo til dig, lad de gudløse blive til Skamme og synke tavse i Døden. (Sheol h7585)

HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. (Sheol h7585)

18 Lad de falske Læber forstumme, som taler frækt om den retfærdige med Hovmod og Foragt.

Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

19 Hvor stor er dog din Godhed, som du gemmer til dem, der frygter dig, øver mod dem, der lider paa dig, for Menneskebørnenes Øjne.

Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!

20 Du skjuler dem i dit Aasyns Skjul for Menneskers Stimmel; du gemmer dem i en Hytte for Tungers Kiv.

Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

21 Lovet være HERREN, thi underfuld Miskundhed har han vist mig i en befæstet Stad.

Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!

22 Og jeg, som sagde i min Angst: »Jeg er bortstødt fra dine Øjne!« Visselig, du hørte min tryglende Røst, da jeg raabte til dig.

Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

23 Elsk HERREN, alle hans fromme; de trofaste skærmer HERREN; men den, der handler i Hovmod, gengælder han mangefold.

Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.

24 Fat Mod, eders Hjerte være stærkt, alle I, som bier paa HERREN!

Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.