Salme 139
1 Til Sangmesteren. Af David. En Salme. HERRE, du ransager mig og kender mig!
För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Du ved, naar jeg sidder, og naar jeg staar op, du fatter min Tanke i Frastand,
Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 du har Rede paa, hvor jeg gaar eller ligger, og alle mine Veje kender du grant.
Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Thi før Ordet er til paa min Tunge, se, da ved du det, HERRE, til fulde.
Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Bagfra og forfra omslutter du mig, du lægger din Haand paa mig.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 At fatte det er mig for underfuldt, for højt, jeg evner det ikke!
En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Hvorhen skal jeg gaa for din Aand, og hvor skal jeg fly for dit Aasyn?
Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
9 tager jeg Morgenrødens Vinger, fæster jeg Bo, hvor Havet ender,
Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 da vil din Haand ogsaa lede mig der, din højre holde mig fast!
så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Og siger jeg: »Mørket skal skjule mig, Lyset blive Nat omkring mig!«
Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12 saa er Mørket ej mørkt for dig, og Natten er klar som Dagen, Mørket er som Lyset.
så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Thi du har dannet mine Nyrer, vævet mig i Moders Liv.
Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Jeg vil takke dig, fordi jeg er underfuldt skabt; underfulde er dine Gerninger, det kender min Sjæl til fulde.
Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Mine Ben var ikke skjult for dig, da jeg blev skabt i Løndom, virket i Jordens Dyb;
Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 som Foster saa dine Øjne mig, i din Bog var de alle skrevet, Dagene var bestemt, før en eneste af dem var kommet.
Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Hvor kostelige er dine Tanker mig, Gud, hvor stor er dog deres Sum!
Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Tæller jeg dem, er de flere end Sandet, jeg vaagner — og end er jeg hos dig.
Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Vilde du dog dræbe de gudløse, Gud, maatte Blodets Mænd vige fra mig,
Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 de, som taler om dig paa Skrømt og sværger falsk ved dit Navn.
de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Jeg hader jo dem, der hader dig, HERRE, og væmmes ved dem, der staar dig imod;
Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 med fuldt Had hader jeg dem, de er ogsaa mine Fjender.
Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Ransag mig, Gud, og kend mit Hjerte, prøv mig og kend mine Tanker!
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 Se, om jeg er paa Smertens Vej, og led mig paa Evigheds Vej!
och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
