Salme 137

1 Ved Babels Floder, der sad vi og græd, naar Zion randt os i Hu.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Vi hængte vore Harper i Landets Pile.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Thi de, der havde bortført os, bad os synge, vore Bødler bad os være glade: »Syng os af Zions Sange!«

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 Hvor kan vi synge HERRENS Sange paa fremmed Grund?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Jerusalem, glemmer jeg dig, da visne min højre!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Min Tunge hænge ved Ganen, om ikke jeg ihukommer dig, om ikke jeg sætter Jerusalem over min højeste Glæde!

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 HERRE, ihukom Edoms Sønner for Jerusalems Dag, at de raabte: »Nedbryd, nedbryd lige til Grunden!«

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 Du Babels Datter, du Ødelægger! Salig den, der gengælder dig, hvad du gjorde imod os!

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Salig den, der griber dine spæde og knuser dem mod Klippen!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.