Salme 137

1 Ved Babels Floder, der sad vi og græd, naar Zion randt os i Hu.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Vi hængte vore Harper i Landets Pile.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 Thi de, der havde bortført os, bad os synge, vore Bødler bad os være glade: »Syng os af Zions Sange!«

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Hvor kan vi synge HERRENS Sange paa fremmed Grund?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Jerusalem, glemmer jeg dig, da visne min højre!

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Min Tunge hænge ved Ganen, om ikke jeg ihukommer dig, om ikke jeg sætter Jerusalem over min højeste Glæde!

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 HERRE, ihukom Edoms Sønner for Jerusalems Dag, at de raabte: »Nedbryd, nedbryd lige til Grunden!«

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Du Babels Datter, du Ødelægger! Salig den, der gengælder dig, hvad du gjorde imod os!

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Salig den, der griber dine spæde og knuser dem mod Klippen!

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.