Salme 109
1 Til Sangmesteren. Af David. En Salme. Du min Lovsangs Gud, vær ej tavs!
En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke;
2 Thi en gudløs, svigefuld Mund har de aabnet imod mig, taler mig til med Løgntunge,
Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor.
3 med hadske Ord omringer de mig og strider imod mig uden Grund;
Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak.
4 til Løn for min Kærlighed er de mig fjendske, skønt jeg er idel Bøn;
Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder.
5 de gør mig ondt for godt, gengælder min Kærlighed med Had.
De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek.
6 Straf ham for hans Gudløshed, lad en Anklager staa ved hans højre,
Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand.
7 lad ham gaa dømt fra Retten, hans Bøn blive regnet for Synd;
Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd.
8 hans Livsdage blive kun faa, hans Embede tage en anden;
Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar.
9 hans Børn blive faderløse, hans Hustru vorde Enke;
Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka.
10 hans Børn flakke om og tigge, drives bort fra et øde Hjem;
Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro.
11 Aagerkarlen rage efter alt, hvad han har, og fremmede rane hans Gods;
De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods.
12 ingen være langmodig imod ham, ingen ynke hans faderløse;
Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa.
13 hans Afkom gaa til Grunde, hans Navn slettes ud i næste Slægt;
Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad.
14 lad hans Fædres Skyld ihukommes hos HERREN, lad ikke hans Moders Synd slettes ud,
På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad.
15 altid være de HERREN for Øje; hans Minde vorde udryddet af Jorden,
Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene;
16 fordi det ej faldt ham ind at vise sig god, men han forfulgte den arme og fattige og den, hvis Hjerte var knust til Døde;
Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom.
17 han elsked Forbandelse, saa lad den naa ham; Velsignelse ynded han ikke, den blive ham fjern!
Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom.
18 Han tage Forbandelse paa som en Klædning, den komme som Vand i hans Bug, som Olie ind i hans Ben;
Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben.
19 den blive en Dragt, han tager paa, et Bælte, han altid bærer!
Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med.
20 Det være mine Modstanderes Løn fra HERREN, dem, der taler ondt mod min Sjæl.
Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ.
21 Men du, o HERRE, min Herre, gør med mig efter din Godhed og Naade, frels mig for dit Navns Skyld!
Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig.
22 Thi jeg er arm og fattig, mit Hjerte vaander sig i mig;
Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig.
23 som Skyggen, der hælder, svinder jeg bort, som Græshopper rystes jeg ud;
Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor.
24 af Faste vakler mine Knæ, mit Kød skrumper ind uden Salve;
Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma.
25 til Spot for dem er jeg blevet, de ryster paa Hovedet, naar de ser mig.
Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud.
26 Hjælp mig, HERRE min Gud, frels mig efter din Miskundhed,
Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd;
27 saa de sander, det var din Haand, dig, HERRE, som gjorde det!
Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör.
28 Lad dem forbande, du vil velsigne, mine Uvenner vorde til Skamme, din Tjener glæde sig;
Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig.
29 lad mine Fjender klædes i Skændsel, iføres Skam som en Kappe!
Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel.
30 Med min Mund vil jeg højlig takke HERREN, prise ham midt i Mængden;
Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många.
31 thi han staar ved den fattiges højre at fri ham fra dem, der dømmer hans Sjæl.
Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
