Ordsprogene 1
1 Ordsprog af Salomo, Davids Søn, Israels Konge.
Detta är Salomos Ordspråk, Davids sons, Israels Konungs;
2 Af dem skal man lære Visdom forstandig Tale,
Till att deraf lära vishet och tukt;
3 tage mod Tugt, som gør klog, mod Retfærdighed, Ret og Retsind;
Förstånd, klokhet, rättfärdighet, dom och fromhet;
4 de skal give tankeløse Klogskab, ungdommen Kundskab og Kløgt;
Att de fåkunnige måga varda vise, och de ynglingar förnuftige och försigtige.
5 den vise høre og øge sin Viden, den forstandige vinde sig Levekunst;
Den der vis är, han hörer till, och förbättrar sig; och den der förståndig är, han tager vid råd;
6 de skal lære at tyde Ordsprog og Billeder, de vises Ord og Gaader.
Att han skall förstå ordspråk, och deras uttydelse; de visas läro, och deras gåtor.
7 HERRENS Frygt er Kundskabs begyndelse, Daarer ringeagter Visdom og Tugt.
Herrans fruktan är begynnelsen till att lära; de galna förakta vishet och tuktan.
8 Hør, min Søn, paa din Faders Tugt, opgiv ikke din Moders Belæring.
Min son, hör dins faders tuktan, och förlåt icke dine moders bud;
9 thi begge er en yndig Krans til dit Hoved og Kæder til din Hals.
Ty detta är dino hufvude en skön prydning, och en kedja om din hals.
10 Min Søn, sig nej, naar Syndere lokker!
Min son, om skalkar locka dig, så följ icke;
11 Siger de: »Kom med, lad os lure paa den fromme, lægge Baghold for sagesløs, skyldfri Mand!
Om de säga: Gack med oss, vi vilje vakta efter blod, och gildra för den oskyldiga utan sak;
Vi vilje dem uppsluka lefvande, såsom helvetet; och de fromma, såsom dem der neder i grafvena fara; (Sheol h7585)
13 Vi vinder os Gods og Guld, vi fylder vore Huse med Rov.
Vi vilje finna stora ägodelar; vi vilje fylla vår hus med rof;
14 Gør fælles Sag med os; vi har alle fælles Pung!«
Vågat med oss; en pung skall vara allas våras.
15 — min Søn, gaa da ikke med dem, hold din Fod fra deres Sti;
Min son, vandra intet den vägen med dem; vakta din fot för deras stig.
16 thi deres Fødder løber efter ondt, de haster for at udgyde Blod.
Ty deras fötter löpa till det ondt är, och skynda sig till att utgjuta blod.
17 Thi det er unyttigt at udspænde Garnet for alle Fugles Øjne;
Ty det är fåfängt utkasta nät för foglarnas ögon;
18 de lurer paa eget Blod, lægger Baghold for eget Liv.
Och vakta de sjelfve efter hvarsannars blod; och den ene står efter den andras lif.
19 Saa gaar det enhver, der attraar Rov, det tager sin Herres Liv.
Alltså göra alle girige, att den ene tager dem andra lifvet bort.
20 Visdommen raaber paa Gaden, paa Torvene løfter den Røsten;
Visheten klagar ute, och låter höra sig på gatomen.
21 oppe paa Murene kalder den, tager til Orde i Byen ved Portindgangene:
Hon ropar i partomen ut för folket; hon talar sin ord i stadenom:
22 Hvor længe vil I tankeløse elske Tankeløshed, Spotterne finde deres Glæde i Spot og Daarerne hade Kundskab?
Huru länge viljen I, fåkunnige, fåkunnige vara; och de bespottare lust hafva till gabberi, och de galne hata lärdom?
23 Vend eder til min Revselse! Se, jeg lader min Aand udvælde for eder, jeg kundgør eder mine Ord:
Vänder eder till mitt straff; si, jag vill utsäga eder min anda, och göra eder min ord kunnig.
24 Fordi jeg raabte og I stod imod, jeg vinked og ingen ænsed det,
Efter jag nu kallar, och I neken det; jag räcker mina hand ut, och ingen aktar dertill;
25 men I lod haant om alt mit Raad og tog ikke min Revselse til jer,
Och I låten fara all min råd, och viljen icke mitt straff;
26 derfor ler jeg ved eders Ulykke, spotter, naar det, I frygter, kommer,
Så vill jag ock le åt edro ofärd, och begabba eder, när det kommer som I frukten;
27 naar det, I frygter, kommer som Uvejr, naar eders Ulykke kommer som Storm, naar Trængsel og Nød kommer over jer.
När öfver eder kommer, såsom en storm, det I frukten, och edor ofärd såsom ett väder; när öfver eder kommer ångest och nöd.
28 Da svarer jeg ej, naar de kalder, de søger mig uden at finde,
Då skola de åkalla mig, men jag skall intet svara; de skola bittida söka mig, och intet finna;
29 fordi de hadede Kundskab og ikke valgte HERRENS Frygt;
Derföre, att de hatade lärdom, och ville icke hafva Herrans fruktan;
30 mit Raad tog de ikke til sig, men lod haant om al min Revselse.
Ville icke mitt råd, och lastade all min straff.
31 Frugt af deres Færd skal de nyde og mættes med egne Raad;
Så skola de äta af sins väsendes frukt, och af sin råd mätte varda;
32 thi tankeløses Egensind bliver deres Død, Taabers Sorgløshed bliver deres Undergang;
Att de fåkunnigas luste dräper dem, och de galnas lycka förgör dem.
33 men den, der adlyder mig, bor trygt, sikret mod Ulykkens Rædsel.
Men den mig hörer, han skall säker blifva, och nog hafva, och för intet ondt frukta.
