Ordsprogene 7
1 Min Søn, vogt dig mine Ord, mine Bud maa du gemme hos dig;
Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
2 vogt mine Bud, saa skal du leve, som din Øjesten vogte du, hvad jeg har lært dig;
Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
3 bind dem om dine Fingre, skriv dem paa dit Hjertes Tavle,
Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
4 sig til Visdommen: »Du er min Søster!« og kald Forstanden Veninde,
Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
5 at den maa vogte dig for Andenmands Hustru, en fremmed Kvinde med sleske Ord.
Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
6 Thi fra mit Vindue skued jeg ud, jeg kigged igennem mit Gitter;
Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
7 og blandt de tankeløse saa jeg en Yngling, en uden Vid blev jeg var blandt de unge;
Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
8 han gik paa Gaden tæt ved et Hjørne, skred frem paa Vej til hendes Hus
Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
9 i Skumringen henimod Aften, da Nat og Mørke brød frem.
I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
10 Og se, da møder Kvinden ham i Skøgedragt, underfundig i Hjertet;
Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
11 løssluppen, ustyrlig er hun, hjemme fandt hendes Fødder ej Ro;
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
12 snart paa Gader, snart paa Torve, ved hvert et Hjørne lurer hun;
Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
13 hun griber i ham og kysser ham og siger med frække Miner;
Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
14 »Jeg er et Takoffer skyldig og indfrier mit Løfte i Dag,
Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
15 gik derfor ud for at møde dig, søge dig, og nu har jeg fundet dig!
Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
16 Jeg har redt mit Leje med Tæpper, med broget ægyptisk Lærred,
Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
17 jeg har stænket min Seng med Myrra, med Aloe og med Kanelbark;
Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
18 kom, lad os svælge til Daggry i Vellyst, beruse os i Elskovs Lyst!
Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
19 Thi Manden er ikke hjemme, paa Langfærd er han draget;
Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
20 Pengepungen tog han med, ved Fuldmaane kommer han hjem!«
Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
21 Hun lokked ham med mange fagre Ord, forførte ham med sleske Læber;
Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
22 tankeløst følger han hende som en Tyr, der føres til Slagtning, som en Hjort, der løber i Nettet,
Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
23 til en Pil gennemborer dens Lever, som en Fugl, der falder i Snaren, uden at vide, det gælder dens Liv.
Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
24 Hør mig da nu, min Søn, og lyt til min Munds Ord!
Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
25 Ej bøje du Hjertet til hendes Veje, far ikke vild paa hendes Stier;
Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
26 thi mange ligger slagne, hvem hun har fældet, og stor er Hoben, som hun slog ihjel.
Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
