Klagesangene 5

1 HERRE, kom vor Skæbne i Hu, sku ned og se vor Skændsel!

Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

2 Vor Arvelod tilfaldt fremmede, Udlændinge fik vore Huse.

Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

3 Forældreløse, faderløse er vi, som Enker er vore Mødre.

Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

4 Vort Drikkevand maa vi købe, betale maa vi vort Brænde.

Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

5 Aaget trykker vor Nakke, vi trættes og finder ej Hvile.

Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

6 Ægypten rakte vi Haand, Assur, for at mættes med Brød.

Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

7 Vore Fædre, som synded, er borte, og vi maa bære deres Skyld.

Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

8 Over os raader Trælle, ingen frier os fra dem.

Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

9 Med Livsfare henter vi vort Brød, udsatte for Ørkenens Sværd.

Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

10 Vor Hud er sværtet som en Ovn af Hungerens svidende Lue.

Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

11 De skændede Kvinder i Zion, Jomfruer i Judas Byer.

De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12 Fyrster greb de og hængte, tog intet Hensyn til gamle.

Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

13 Ynglinge sattes til Kværnen, under Brændeknippet segnede Drenge.

Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

14 De gamle forsvandt fra Porten, de unge fra Strengenes Leg.

De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

15 Vort Hjertes Glæde er borte, vor Dans er vendt til Sorg.

Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

16 Kronen faldt af vort Hoved, ve os, at vi har syndet!

Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

17 Vort Hjerte blev derfor sygt, derfor vort Øje mørkt:

Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

18 For Zions Bjerg, som er øde, Ræve tumler sig der.

För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

19 Du, HERRE, troner for evigt, fra Slægt til Slægt staar din Trone.

Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

20 Hvi glemmer du os bestandig og svigter os alle Dage?

Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

21 Omvend os, HERRE, til dig, saa vender vi om, giv os nye Dage, som fordum!

Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

22 Eller har du helt stødt os bort, er din Vrede mod os uden Ende?

Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.