Klagesangene 3
1 Jeg er den, der saa nød ved hans vredes ris,
Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 mig har han ført og ledt i det tykkeste Mulm,
Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 ja, Haanden vender han mod mig Dagen lang.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Mit Kød og min Hud har han opslidt, brudt mine Ben,
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 han mured mig inde, omgav mig med Galde og Møje,
Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 lod mig bo i Mørke som de, der for længst er døde.
I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Han har spærret mig inde og lagt mig i tunge Lænker.
Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Om jeg end raaber og skriger, min Bøn er stængt ude.
Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Han spærred mine Veje med Kvader, gjorde Stierne krøge.
Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 Han blev mig en lurende Bjørn, en Løve i Baghold;
En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 han ledte mig vild, rev mig sønder og lagde mig øde;
Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 han spændte sin Bue; lod mig være Skive for Pilen.
Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Han sendte sit Koggers Sønner i Nyrerne paa mig;
Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 hvert Folk lo mig ud og smæded mig Dagen lang,
Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 med bittert mætted han mig, gav mig Malurt at drikke.
Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Mine Tænder lod han bide i Flint, han traadte mig i Støvet;
Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 han skilte min Sjæl fra Freden, jeg glemte Lykken
Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 og sagde: »Min Livskraft, mit Haab til HERREN er ude.«
Jag sade: "Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN."
19 At mindes min Vaande og Flakken er Malurt og Galde;
Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 min Sjæl, den mindes det grant, den grubler betynget.
Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Det lægger jeg mig paa Sinde, derfor vil jeg haabe:
Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 HERRENS Miskundhed er ikke til Ende, ikke brugt op,
HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 hans Naade er ny hver Morgen, hans Trofasthed stor.
Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 Min Del er HERREN, (siger min Sjæl, ) derfor haaber jeg paa ham.
HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 Dem, der bier paa HERREN, er han god, den Sjæl, der ham søger;
HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 det er godt at haabe i Stilhed paa HERRENS Frelse,
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 godt for en Mand, at han bærer Aag i sin Ungdom.
Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Han sidde ensom og tavs, naar han lægger det paa ham;
Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 han trykke sin Mund mod Støvet, maaske er der Haab,
Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 række Kind til den, der slaar ham, mættes med Haan.
Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Thi Herren bortstøder ikke for evigt,
Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 har han voldt Kvide, saa ynkes han, stor er hans Naade;
utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 ej af Hjertet plager og piner han Menneskens Børn.
Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 Naar Landets Fanger til Hobe trædes under Fod,
Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 naar Mandens Ret for den Højestes Aasyn bøjes,
att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 naar en Mand lider Uret i sin Sag — mon Herren ej ser det?
att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Hvo taler vel, saa det sker, om ej Herren byder?
Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Kommer ikke baade ondt og godt fra den Højestes Mund?
Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Over hvad skal den levende sukke? Hver over sin Synd!
Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Lad os ransage, granske vore Veje og vende os til HERREN,
Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 løfte Hænder og Hjerte til Gud i Himlen;
Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 vi syndede og stod imod, du tilgav ikke,
Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 men hylled dig i Vrede, forfulgte os, dræbte uden Skaansel,
Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 hylled dig i Skyer, saa Bønnen ej naaede frem;
Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 til Skarn og til Udskud har du gjort os midt iblandt Folkene.
Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 De opspærred Munden imod os, alle vore Fjender.
Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Vor Lod blev Gru og Grav og Sammenbruds Øde;
Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Vandstrømme græder mit Øje, mit Folk brød sammen.
Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Hvileløst strømmer mit Øje, det kender ej Ro,
Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 før HERREN skuer ned fra Himlen, før han ser til.
till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Synet af Byens Døtre piner min Sjæl.
Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Jeg joges som en Fugl af Fjender, hvis Had var grundløst,
Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 de spærred mig inde i en Grube, de stenede mig;
De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vand strømmed over mit Hoved, jeg tænkte: »Fortabt!«
Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: "Det är ute med mig."
55 Dit Navn paakaldte jeg, HERRE, fra Grubens Dyb;
Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 du hørte min Røst: »O, gør dig ej døv for mit Skrig!«
Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Nær var du, den Dag jeg kaldte, du sagde: »Frygt ikke!«
Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: "Frukta icke."
58 Du førte min Sag, o HERRE, genløste mit Liv;
Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 HERRE, du ser, jeg lider Uret, skaf mig min Ret!
Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Al deres Hævnlyst ser du, alle deres Rænker,
Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 du hører deres Smædeord, HERRE, deres Rænker imod mig,
Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 mine Fjenders Tale og Tanker imod mig bestandig.
Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Se dem, naar de sidder eller staar, deres Nidvise er jeg.
Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Dem vil du gengælde, HERRE, deres Hænders Gerning,
Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 gør deres Hjerte forhærdet — din Forbandelse over dem! —
Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 forfølg dem i Vrede, udryd dem under din Himmel.
Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
