Job 9
1 Saa tog Job til Orde og svarede:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Jeg ved forvist, at saaledes er det, hvad Ret har en dødelig over for Gud?
Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
3 Vilde Gud gaa i Rette med ham, kan han ikke svare paa et af tusind!
Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
4 Viis af Hjerte og vældig i Kraft hvo trodsede ham og slap vel derfra?
Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
5 Han flytter Bjerge saa let som intet, vælter dem om i sin Vrede,
honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
6 ryster Jorden ud af dens Fuger, saa dens Grundstøtter bæver;
honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
7 han taler til Solen, saa skinner den ikke, for Stjernerne sætter han Segl,
honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
8 han udspænder Himlen ene, skrider hen over Havets Kamme,
honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
9 han skabte Bjørnen, Orion, Syvstjernen og Sydens Kamre,
honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
10 han øver ufattelig Vælde og Undere uden Tal!
honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
11 Gaar han forbi mig, ser jeg ham ikke, farer han hen, jeg mærker ham ikke;
Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
12 røver han, hvem mon der hindrer ham i det? Hvo siger til ham: »Hvad gør du?«
Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
13 Gud lægger ikke Baand paa sin Vrede, Rahabs Hjælpere bøjed sig under ham;
Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
14 hvor kan jeg da give ham Svar og rettelig føje min Tale for ham!
huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
15 Har jeg end Ret, jeg kan dog ej svare, maa bede min Dommer om Naade!
Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
16 Nævned jeg ham, han svared mig ikke, han hørte, tror jeg, ikke min Røst,
Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
17 han, som river mig bort i Stormen, giver mig Saar paa Saar uden Grund,
Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
18 ikke lader mig drage Aande, men lader mig mættes med beske Ting.
Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
19 Gælder det Kæmpekraft, melder han sig! Gælder det Ret, hvo stævner ham da!
Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
20 Har jeg end Ret, maa min Mund dog fælde mig, er jeg end skyldfri, han gør mig dog vrang!
Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
21 Skyldfri er jeg, ser bort fra min Sjæl og agter mit Liv for intet!
Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
22 Lige meget; jeg paastaar derfor: Skyldfri og skyldig gør han til intet!
Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
23 Naar Svøben kommer med Død i et Nu, saa spotter han skyldfries Hjertekval;
Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
24 Jorden gav han i gudløses Haand, hylder dens Dommeres Øjne til, hvem ellers, om ikke han?
Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
25 Raskere end Løberen fløj mine Dage, de svandt og saa ikke Lykke,
Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
26 gled hen som Baade af Siv, som en Ørn, der slaar ned paa Bytte.
de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
27 Dersom jeg siger: »Mit Suk vil jeg glemme, glatte mit Ansigt og være glad, «
Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
28 maa jeg dog grue for al min Smerte, jeg ved, du kender mig ikke fri.
Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
29 Jeg skal nu engang være skyldig, hvorfor da slide til ingen Nytte?
Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
30 Toed jeg mig i Sne og tvætted i Lud mine Hænder,
Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
31 du dypped mig dog i Pølen, saa Klæderne væmmedes ved mig.
så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
32 Thi du er ikke en Mand som jeg, saa jeg kunde svare, saa vi kunde gaa for Retten sammen;
Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
33 vi savner en Voldgiftsmand til at lægge sin Haand paa os begge!
ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
34 Fried han mig for sin Stok, og skræmmed hans Rædsler mig ikke,
Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
35 da talte jeg uden at frygte ham, thi min Dom om mig selv er en anden!
då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
