< Job 9 >

1 Saa tog Job til Orde og svarede:
Job svarade och sade:
2 Jeg ved forvist, at saaledes er det, hvad Ret har en dødelig over for Gud?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 Vilde Gud gaa i Rette med ham, kan han ikke svare paa et af tusind!
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 Viis af Hjerte og vældig i Kraft hvo trodsede ham og slap vel derfra?
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 Han flytter Bjerge saa let som intet, vælter dem om i sin Vrede,
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 ryster Jorden ud af dens Fuger, saa dens Grundstøtter bæver;
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 han taler til Solen, saa skinner den ikke, for Stjernerne sætter han Segl,
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 han udspænder Himlen ene, skrider hen over Havets Kamme,
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 han skabte Bjørnen, Orion, Syvstjernen og Sydens Kamre,
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 han øver ufattelig Vælde og Undere uden Tal!
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Gaar han forbi mig, ser jeg ham ikke, farer han hen, jeg mærker ham ikke;
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 røver han, hvem mon der hindrer ham i det? Hvo siger til ham: »Hvad gør du?«
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 Gud lægger ikke Baand paa sin Vrede, Rahabs Hjælpere bøjed sig under ham;
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 hvor kan jeg da give ham Svar og rettelig føje min Tale for ham!
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Har jeg end Ret, jeg kan dog ej svare, maa bede min Dommer om Naade!
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Nævned jeg ham, han svared mig ikke, han hørte, tror jeg, ikke min Røst,
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 han, som river mig bort i Stormen, giver mig Saar paa Saar uden Grund,
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 ikke lader mig drage Aande, men lader mig mættes med beske Ting.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 Gælder det Kæmpekraft, melder han sig! Gælder det Ret, hvo stævner ham da!
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Har jeg end Ret, maa min Mund dog fælde mig, er jeg end skyldfri, han gør mig dog vrang!
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 Skyldfri er jeg, ser bort fra min Sjæl og agter mit Liv for intet!
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 Lige meget; jeg paastaar derfor: Skyldfri og skyldig gør han til intet!
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 Naar Svøben kommer med Død i et Nu, saa spotter han skyldfries Hjertekval;
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 Jorden gav han i gudløses Haand, hylder dens Dommeres Øjne til, hvem ellers, om ikke han?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Raskere end Løberen fløj mine Dage, de svandt og saa ikke Lykke,
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 gled hen som Baade af Siv, som en Ørn, der slaar ned paa Bytte.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 Dersom jeg siger: »Mit Suk vil jeg glemme, glatte mit Ansigt og være glad, «
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 maa jeg dog grue for al min Smerte, jeg ved, du kender mig ikke fri.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 Jeg skal nu engang være skyldig, hvorfor da slide til ingen Nytte?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 Toed jeg mig i Sne og tvætted i Lud mine Hænder,
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 du dypped mig dog i Pølen, saa Klæderne væmmedes ved mig.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 Thi du er ikke en Mand som jeg, saa jeg kunde svare, saa vi kunde gaa for Retten sammen;
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 vi savner en Voldgiftsmand til at lægge sin Haand paa os begge!
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Fried han mig for sin Stok, og skræmmed hans Rædsler mig ikke,
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 da talte jeg uden at frygte ham, thi min Dom om mig selv er en anden!
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.

< Job 9 >