Job 7
1 Har Mennesket paa Jord ej Krigerkaar? Som en Daglejers er hans Dage.
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Som Trællen, der higer efter Skygge som Daglejeren, der venter paa Løn,
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 saa fik jeg Skuffelses Maaneder i Arv kvalfulde Nætter til Del.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Naar jeg lægger mig, siger jeg: »Hvornaar er det Dag, at jeg kan staa op?« og naar jeg staar op: »Hvornaar er det Kvæld?« Jeg mættes af Uro, til Dagen gryr.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 Mit Legeme er klædt med Orme og Skorpe, min Hud skrumper ind og væsker.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 Raskere end Skyttelen flyver mine Dage, de svinder bort uden Haab.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Kom i Hu, at mit Liv er et Pust, ej mer faar mit Øje Lykke at skue!
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 Vennens Øje skal ikke se mig, dit Øje søger mig — jeg er ikke mere.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 han vender ej atter hjem til sit Hus, hans Sted faar ham aldrig at se igen.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Saa vil jeg da ej lægge Baand paa min Mund, men tale i Aandens Kvide, sukke i bitter Sjælenød.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Er jeg et Hav, eller er jeg en Drage, siden du sætter Vagt ved mig?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 Naar jeg tænker, mit Leje skal lindre mig, Sengen lette mit Suk,
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 da ængster du mig med Drømme, skræmmer mig op ved Syner,
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 saa min Sjæl vil hellere kvæles, hellere dø end lide.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 Nu nok! Jeg lever ej evigt, slip mig, mit Liv er et Pust!
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 Hvad er et Menneske, at du regner ham og lægger Mærke til ham,
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 hjemsøger ham hver Morgen, ransager ham hvert Øjeblik?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 Naar vender du dog dit Øje fra mig, slipper mig, til jeg har sunket mit Spyt?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 Har jeg syndet, hvad skader det dig, du, som er Menneskets Vogter? Hvi gjorde du mig til Skive, hvorfor blev jeg dig til Byrde?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Hvorfor tilgiver du ikke min Synd og lader min Brøde uænset? Snart ligger jeg jo under Mulde, du søger mig — og jeg er ikke mere!
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
