Job 32

1 Da nu hine tre Mænd ikke mere svarede Job, fordi han var retfærdig i sine egne Øjne,

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2 blussede Vreden op i Buziten Elihu, Barak'els Søn, af Rams Slægt. Paa Job vrededes han, fordi han gjorde sig retfærdigere end Gud,

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3 og paa hans tre Venner, fordi de ikke fandt noget Svar og dog dømte Job skyldig.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

4 Elihu havde ventet, saa længe de talte med Job, fordi de var ældre end han;

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5 men da han saa, at de tre Mænd intet havde at svare, blussede hans Vrede op;

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6 og Buziten Elihu, Barak'els Søn, tog til Orde og sagde: Ung af Dage er jeg, og I er gamle Mænd, derfor holdt jeg mig tilbage, angst for at meddele eder min Viden;

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7 jeg tænkte: »Lad Alderen tale og Aarenes Mængde kundgøre Visdom!«

Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."

8 Dog Aanden, den er i Mennesket, og den Almægtiges Aande giver dem Indsigt;

Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9 de gamle er ikke altid de kloge, Oldinge ved ej altid, hvad Ret er;

Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10 derfor siger jeg: Hør mig, lad ogsaa mig komme frem med min Viden!

Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11 Jeg biede paa, at I skulde tale, lyttede efter forstandige Ord, at I skulde finde de rette Ord;

Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12 jeg agtede nøje paa eder; men ingen af eder gendrev Job og gav Svar paa hans Ord.

Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13 Sig nu ikke: »Vi stødte paa Visdom, Gud maa fælde ham, ikke et Menneske!«

Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."

14 Mod mig har han ikke rettet sin Tale, og med eders Ord vil jeg ikke svare ham.

Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15 De blev bange, svarer ej mer, for dem slap Ordene op.

Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16 Skal jeg tøve, fordi de tier og staar der uden at svare et Ord?

Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17 Ogsaa jeg vil svare min Del, ogsaa jeg vil frem med min Viden!

Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18 Thi jeg er fuld af Ord, Aanden i mit Bryst trænger paa;

Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19 som tilbundet Vin er mit Bryst, som nyfyldte Vinsække nær ved at sprænges;

Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20 tale vil jeg for at faa Luft, aabne mine Læber og svare.

Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21 Forskel gør jeg ikke og smigrer ikke for nogen;

Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22 thi at smigre bruger jeg ikke, snart rev min Skaber mig ellers bort!

Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!