Job 31

1 Jeg sluttede en Pagt med mit Øje om ikke at se paa en Jomfru;

Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

2 hvad var ellers min Lod fra Gud hist oppe, den Arv, den Almægtige gav fra det høje?

Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

3 Har ikke den lovløse Vanheld i Vente, Udaadsmændene Modgang?

Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

4 Ser han ej mine Veje og tæller alle mine Skridt?

Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

5 Har jeg holdt til med Løgn, og hasted min Fod til Svig —

Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

6 paa Rettens Vægtskaal veje han mig, saa Gud kan kende min Uskyld —

Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

7 er mit Skridt bøjet af fra Vejen, og har mit Hjerte fulgt mine Øjne, hang noget ved mine Hænder,

Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

8 da gid jeg maa saa og en anden fortære, og hvad jeg planted, oprykkes med Rode!

Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

9 Blev jeg en Daare paa Grund af en Kvinde, og har jeg luret ved Næstens Dør,

Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

10 saa dreje min Hustru Kværn for en anden, og andre bøje sig over hende!

Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

11 Thi sligt var Skændselsdaad, Brøde, der drages for Retten,

Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

12 ja, Ild, der æder til Afgrunden og sætter hele min Høst i Brand!

en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

13 Har jeg ringeagtet min Træls og min Trælkvindes Ret, naar de trættede med mig,

Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

14 hvad skulde jeg da gøre, naar Gud stod op, hvad skulde jeg svare, naar han saa efter?

Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

15 Har ikke min Skaber skabt ham i Moders Skød, har en og samme ej dannet os begge i Moders Liv?

Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

16 Har jeg afslaaet ringes Ønske, ladet Enkens Øjne vansmægte,

Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

17 var jeg ene om at spise mit Brød, har den faderløse ej spist deraf —

Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

18 nej, fra Barnsben fostred jeg ham som en Fader, jeg ledede hende fra min Moders Skød.

Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

19 Har jeg set en Stakkel blottet for Klæder, en fattig savne et Tæppe —

Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

20 visselig nej, hans Hofter velsigned mig, naar han varmed sig i Uld af mine Lam.

Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

21 Har jeg løftet min Baand mod en faderløs, fordi jeg var vis paa Medhold i Retten,

Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

22 saa falde min Skulder fra Nakken, saa rykkes min Arm af Led!

Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

23 Thi Guds Rædsel var kommet over mig, og naar han rejste sig, magted jeg intet!

Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

24 Har jeg slaaet min Lid til Guld, kaldt det rene Guld min Fortrøstning,

Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

25 var det min Glæde, at Rigdommen voksed, og at min Haand fik sanket saa meget,

Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

26 saa jeg, hvorledes Sollyset straaled, eller den herligt skridende Maane,

Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

27 og lod mit Hjerte sig daare i Løn, saa jeg hylded dem med Kys paa min Haand —

att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

28 ogsaa det var Brøde, der drages for Retten, thi da fornægted jeg Gud hist oppe.

Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

29 Var min Avindsmands Fald min Glæd jubled jeg, naar han ramtes af Vanheld —

Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

30 nej, jeg tillod ikke min Gane at synde, saa jeg bandende kræved hans Sjæl.

Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

31 Har min Husfælle ej maattet sige: »Hvem mættedes ej af Kød fra hans Bord« —

Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

32 nej, den fremmede laa ej ude om Natten, jeg aabned min Dør for Vandringsmænd.

Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

33 Har jeg skjult mine Synder, som Mennesker gør, saa jeg dulgte min Brøde i Brystet

Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

34 af Frygt for den store Hob, af Angst for Stamfrænders Ringeagt, saa jeg blev inden Døre i Stilhed! —

av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

35 Ak, var der dog en, der hørte paa mig! Her er mit Bomærke — lad den Almægtige svare! Havde jeg blot min Modparts Indlæg!

Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

36 Sandelig, tog jeg det paa min Skulder, kransed mit Hoved dermed som en Krone,

Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

37 svared ham for hvert eneste Skridt og mødte ham som en Fyrste.

Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

38 Har min Mark maattet skrige over mig og alle Furerne græde,

Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

39 har jeg tæret dens Kraft uden Vederlag, udslukt dens Ejeres Liv,

Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

40 saa gro der Tjørn for Hvede og Ukrudt i Stedet for Byg! Her ender Jobs Ord.

Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.