Job 30
1 Nu derimod ler de ad mig, Folk, der er yngre end jeg, hvis Fædre jeg fandt for ringe at sætte iblandt mine Hyrdehunde.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Og hvad skulde jeg med deres Hænders Kraft? Deres Ungdomskraft har de mistet,
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 tørrede hen af Trang og Sult. De afgnaver Ørk og Ødemark
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 og plukker Melde ved Krattet, Gyvelrødder er deres Brød.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Fra Samfundet drives de bort, som ad Tyve raabes der efter dem.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 De bor i Kløfter, fulde af Rædsler, i Jordens og Klippernes Huler.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 De brøler imellem Buske, i Tornekrat kommer de sammen,
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 en dum og navnløs Æt, de joges med Hug af Lande.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Men nu er jeg Haansang for dem, jeg er dem et Samtaleemne;
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 de afskyr mig, holder sig fra mig, nægter sig ikke af spytte ad mig.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Thi han løste min Buestreng, ydmyged mig, og foran mig kasted de Tøjlerne af.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Til højre rejser sig Ynglen, Fødderne slaar de fra mig, bygger sig Ulykkesveje imod mig;
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 min Sti har de opbrudt, de hjælper med til mit Fald, og ingen hindrer dem i det;
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 de kommer som gennem et gabende Murbrud, vælter sig frem under Ruiner,
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Rædsler har vendt sig imod mig; min Værdighed joges bort som af Storm, min Lykke svandt som en Sky.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Min Sjæl opløser sig i mig; Elendigheds Dage har ramt mig:
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Natten borer i mine Knogler, aldrig blunder de nagende Smerter.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Med vældig Kraft vanskabes mit Kød, det hænger om mig, som var det min Kjortel.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Han kasted mig ud i Dynd, jeg er blevet som Støv og Aske.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Jeg skriger til dig, du svarer mig ikke, du staar der og ænser mig ikke;
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 grum er du blevet imod mig, forfølger mig med din vældige Haand.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Du løfter og vejrer mig hen i Stormen, og dens Brusen gennemryster mig;
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 thi jeg ved, du fører mig hjem til Døden, til det Hus, hvor alt levende samles.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Dog, mon den druknende ej rækker Haanden ud og raaber om Hjælp, naar han gaar under?
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Mon ikke jeg græder over den, som havde det haardt, sørgede ikke min Sjæl for den fattiges Skyld?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Jeg biede paa Lykke, men Ulykke kom, jeg haabed paa Lys, men Mørke kom;
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 ustandseligt koger det i mig, Elendigheds Dage traf mig;
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 trøstesløs gaar jeg i Sorg, i Forsamlingen rejser jeg mig og raaber;
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Sjakalernes Broder blev jeg, Strudsenes Fælle.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Min Hud er sort, falder af, mine Knogler brænder af Hede;
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 min Citer er blevet til Sorg, min Fløjte til hulkende Graad!
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
