< Job 3 >

1 Derefter oplod Job sin Mund og forbandede sin Dag,
Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;
2 og Job tog til Orde og sagde:
Utbrast, och sade:
3 Bort med den Dag, jeg fødtes, den Nat, der sagde: »Se, en Dreng!«
Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.
4 Denne Dag vorde Mørke, Gud deroppe spørge ej om den, over den straale ej Lyset frem!
Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.
5 Mulm og Mørke løse den ind, Taage lægge sig over den, Formørkelser skræmme den!
Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.
6 Mørket tage den Nat, den høre ej hjemme blandt Aarets Dage, den komme ikke i Maaneders Tal!
Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.
7 Ja, denne Nat vorde gold, der lyde ej Jubel i den!
Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.
8 De, der besværger Dage, forbande den, de, der har lært at hidse Livjatan;
De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.
9 dens Morgenstjerner formørkes, den bie forgæves paa Lys, den skue ej Morgenrødens Øjenlaag,
Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;
10 fordi den ej lukked mig Moderlivets Døre og skjulte Kvide for mit Blik!
Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.
11 Hvi døde jeg ikke i Moders Liv eller udaanded straks fra Moders Skød?
Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?
12 Hvorfor var der Knæ til at tage imod mig, hvorfor var der Bryster at die?
Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?
13 Saa havde jeg nu ligget og hvilet, saa havde jeg slumret i Fred
Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;
14 blandt Konger og Jordens Styrere, der bygged sig Gravpaladser,
Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;
15 blandt Fyrster, rige paa Guld, som fyldte deres Huse med Sølv.
Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;
16 Eller var jeg dog som et nedgravet Foster, som Børn, der ikke fik Lyset at se!
Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.
17 Der larmer de gudløse ikke mer, der hviler de trætte ud,
Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.
18 alle de fangne har Ro, de hører ej Fogedens Røst;
Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.
19 smaa og store er lige der og Trællen fri for sin Herre.
Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.
20 Hvi giver Gud de lidende Lys, de bittert sørgende Liv,
Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;
21 dem, som bier forgæves paa Døden, graver derefter som efter Skatte,
(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;
22 som glæder sig til en Stenhøj, jubler, naar de finder deres Grav —
De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )
23 en Mand, hvis Vej er skjult, hvem Gud har stænget inde?
Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?
24 Thi Suk er blevet mit daglige Brød, mine Ve raab strømmer som Vand.
Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.
25 Thi hvad jeg gruer for, rammer mig, hvad jeg bæver for, kommer over mig.
Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.
26 Knap har jeg Fred, og knap har jeg Ro, knap har jeg Hvile, saa kommer Uro!
Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

< Job 3 >